Okej, jag kanske skulle ha suddat ut siffrorna på bilen som jag la ut. Men jag tror inte att jag har så många läsare (okej överdrift, jag tror inte att jag har någon alls) så det spelar nog ingen roll.
Idag har jag tvättdag. Det är både gott och ont, ont att jag måste vara hemma varje timme för att packa tvättmaskinen men gott för att skonas sköljmedel med doft av vildros + soligt väder så man kan hänga tvätten ute tillför så mycket lycka i vårt hem. Det går inte att beskriva hur gott det luktar i hela lägenheten! Nu låter jag som en dålig reklam a la Ajax fete de fleur, snart kanske jag ställer mig som ett kryss i dörren och väntar på att mina barn som jag inte har ska springa in med rosiga kinder och säga "åh mamma, det doftar fortfarande blommor!" Men det GÖR ju det!
Ikväll blir det tacos och lite vin och öl. Jag vill verkligen till Täfteåfestivalen, Apan ska ju spela och jag tycker inte jag har supportat dem med min närvaro på allt för många år. Men jag har använt läppbalsamet med loggan på, så lite har jag gjort. Jag tycker iallafall att Pengarna tillbaka shakar booty!
Och yay yay yay, jag har fått tillbaka min träningspepp. Jag är alldeles för obevandrad inom psykologin för att förstå var den tar vägen vid skador och dylikt. Man blir skadad, sen tar det minst lika lång tid som skadan läkte att få tillbaka den igen. Så har det varit hela mitt liv, ryggskada vid femton som läkte på ett år men jag började inte träna igen förrän jag var sjutton. Benhinneinflammation vid nitton, då försvann peppen i några år till för jag flyttade till världens mest ohälsosamma land och fick en såkallad Heathrow injection. (något som resande till UK pratar om eftersom 95 % av alla som åker dit går upp cirka tio kilo sina första månader)
Men nu varade skadan bara kanske en och en halv vecka med känningar lite då och då efter det. Men det var nog en månad sen och inte förrän i veckan har jag känt någon slags glädje av att hänga på Iksu. Eller så var det den sista pusselbiten som föll på plats när jag fick mitt antagningsbesked i förrgår och blev så glad över att livet är på väg någonstans. Nog visste jag att mina chanser var goda men att få det svart på vitt gjorde så mycket mer.
Vad vet jag, allt jag vet är att jag har en mycket positiv träningsvärk i hela kroppen efter tre hårda pass på två dagar och jag känner att bara jag håller mig ifrån fylle-longboard så håller det i sig. Ja, tack för mig.
Idag har jag tvättdag. Det är både gott och ont, ont att jag måste vara hemma varje timme för att packa tvättmaskinen men gott för att skonas sköljmedel med doft av vildros + soligt väder så man kan hänga tvätten ute tillför så mycket lycka i vårt hem. Det går inte att beskriva hur gott det luktar i hela lägenheten! Nu låter jag som en dålig reklam a la Ajax fete de fleur, snart kanske jag ställer mig som ett kryss i dörren och väntar på att mina barn som jag inte har ska springa in med rosiga kinder och säga "åh mamma, det doftar fortfarande blommor!" Men det GÖR ju det!
Ikväll blir det tacos och lite vin och öl. Jag vill verkligen till Täfteåfestivalen, Apan ska ju spela och jag tycker inte jag har supportat dem med min närvaro på allt för många år. Men jag har använt läppbalsamet med loggan på, så lite har jag gjort. Jag tycker iallafall att Pengarna tillbaka shakar booty!
Och yay yay yay, jag har fått tillbaka min träningspepp. Jag är alldeles för obevandrad inom psykologin för att förstå var den tar vägen vid skador och dylikt. Man blir skadad, sen tar det minst lika lång tid som skadan läkte att få tillbaka den igen. Så har det varit hela mitt liv, ryggskada vid femton som läkte på ett år men jag började inte träna igen förrän jag var sjutton. Benhinneinflammation vid nitton, då försvann peppen i några år till för jag flyttade till världens mest ohälsosamma land och fick en såkallad Heathrow injection. (något som resande till UK pratar om eftersom 95 % av alla som åker dit går upp cirka tio kilo sina första månader)
Men nu varade skadan bara kanske en och en halv vecka med känningar lite då och då efter det. Men det var nog en månad sen och inte förrän i veckan har jag känt någon slags glädje av att hänga på Iksu. Eller så var det den sista pusselbiten som föll på plats när jag fick mitt antagningsbesked i förrgår och blev så glad över att livet är på väg någonstans. Nog visste jag att mina chanser var goda men att få det svart på vitt gjorde så mycket mer.
Vad vet jag, allt jag vet är att jag har en mycket positiv träningsvärk i hela kroppen efter tre hårda pass på två dagar och jag känner att bara jag håller mig ifrån fylle-longboard så håller det i sig. Ja, tack för mig.
