För exakt ett år sen hade jag varit inskriven på förlossningen i 12,5 timmar och ungefär precis nu började värkarna bli svåra att klara utan epidural. Särskilt med tanke på att barnmorskan som undersökte mig vid tiotiden bedömde 5 cm öppen när den som undersökte fem timmar innan tyckte att det varit 6 cm. Nåväl, ut kom hon till slut efter en förlossning där min kropp inte fattat ett skit av vad den skulle göra. Förlossningen var en stor besvikelse på många plan och med en stor blodförlust och sjuk bebis med brutet nyckelben låg vi kvar ända till den sjuttonde juli. Från början i ett rum på förlossningen och sedan i en sal som fungerade som patienthotell flera våningar från Elvira som låg i kuvös och sen uppkopplad i en härva av slangar. Först den sjätte dagen fick vi flytta ihop på familjeenheten på neonatalavdelningen och det var nog då det kändes som att cirkeln slöts, att hon var vår och inte bara till låns.
Nu har det gått ett helt år och att hon är en del av vårt liv är så självklart. En gång kom jag på mig själv med att tänka att jag alltid skulle ha mobilen i närheten hemma för tänk om jag satte i halsen och höll att dö utan att jag hann larma, då skulle hon behöva sitta bredvid sin döda mamma i flera timmar tills Anders kom hem. Och jag tänkte att hon skulle bli så traumatiserad av det och inte en tanke på att jag faktiskt skulle vara död, förrän senare då. Så är det att vara nummer två i sitt liv och det är verkligen fantastiskt att biologin har ordnat det så.
