Kanske var jag inne i en jättebubbla förra gången men jag minns det som att magen var så viktig! Jag pratade och sjöng med magen, hatade varje sekund av graviditeten men älskade innanmätet så enormt redan innan det syntes liksom. Och denna gång är det bara "shiiit, vad tiden går fort" och allt bara snurrar på. Alla säger ju att tvåan liksom bara får hänga med i den cirkus som är "familjen" och det känns lite sorgligt när första barnet var något så stort och fantastiskt redan som embryo.
Samtidigt kan jag tänka mig att nummer två liksom bara kommer ut en dag och då kommer alla känslorna på en och samma gång som Gessle sa. Men jag är ju ett andra barn och Anders med. Det slog mig igår att det är tur att man som barn inte förstår skillnaden i förväntningarna mellan ettan och tvåan så att säga för då hade livet var en lång avundsjuka på ettan som var så efterlängtad och fantastiskt.
Denna gång är jag däremot mer tillfreds med kroppen och alla förändringar. Istället för att gräva ner mig på grund av konstanta sammandragningar och foglossningar så fortsätter jag leva, jag vill jobba så mycket jag kan och orkar och träna för att fortsätta må bra. Jag orkar liksom inte sitta i fyra-fem månader och sörja att min kropp inte gillar att vara gravid denna gång. Jag har lyckats hålla vikten nere helt tills magen började växa i rasande takt, det gör mycket för orken att inte vara så himla tung denna gång. Trots att mina fysiska begränsningar kom mycket tidigare än förra gången är jag ändå mer rörlig och mer aktiv.
På måndag är det 22+0 och bara en vecka kvar tills fostret uppnår mänsklig status!
