Utanför den nyaste entrén i rosengallerian i Huskvarna är det fullt av blommor och gravljus. Vi har passerat den ingången ungefär två-fyra gånger om dagen sen vi flyttade ner från berget, turerna till centrum är många och så gick vi ju genom gallerian för komma till förra förskolan. Och varje dag satt han där, helt stilla och på slutet ofta sovandes. Aldrig gjorde han en fluga förnär, bad aldrig om pengar eller annat, hade inte ens en skylt. Jag inser nu att jag på slutet registrerat hur trött han var men inte mer än så, och så en dag var han bara borta. I början av augusti kon nyheterna om att en man hittats död vid Smedbyn. Några veckor senare blev det känt att mannen var tiggaren som suttit utanför gallerian och att det var ett tonårsgäng som misstänks för mordet på honom.
Igår gick jag och handlade med Elvira och skulle förklara varför det var blommor och ljus utanför entrén. Jag berättade att han som brukade sitta där har dött (vi pratar mycket om döden just nu) och att han inte hade nåt hus att bo i, därför har hans kompisar lagt blommor där han brukade sitta. Mer verklighet än så behöver hon inte just nu. Hon funderade mest på om han sparkat sönder sitt hus för att han blev trött på det. Varför skulle man annars inte bo i ett hus liksom?
Så liten och oförstörd och lyckligt ovetandes om samhällets orättvisor, den som inte har ett hus måste nog helt enkelt tröttnat på huset. Och på gymnasieskolan som ligger bredvid hennes förskola går det elever som misstänks ha misshandlat och förnedrat en försvarslös och sjuk man till döds. Dessa killar är födda tio år före henne, några av dem fortfarande inte ens femton år. Det är ju så overkligt att greppa ens för en vuxen.
Den här världen är ju sjuk.
