Ja var är dom då?

I förrgår var vi i lekparken och det var rätt mulet. Herman undrade var flygplanen är nånstans och jag förklarade att man bara kan se dem när det är soligt. Igår gick vi för att handla och solen sken. Han tittade upp på himlen och konstaterade att "Det är soligt idag. Jag ser inte flygplanen, var är dom mamma"?

Smart unge ändå.

Jag sa ju det.

Jag var på vårdcentralen två gånger på kort tid på grund av diffusa smärtor på höger sida av magen. Fick träffa en jättesnorkig läkare båda gångerna som första gången endast gjorde tester för att utesluta blindtarmsinflammation och typ skickade hem mig med ingenting. Två veckor senare var det mycket värre så jag ringde tillbaka efter att ha kollat 1177, att symtomen stämde mycket överens med att jag skulle kunna ha en njursten som spökade. Även om det oftast gör jätteont så står det på 1177 att det kan vara en molande värk på precis de ställen jag haft ont i i flera veckor. Läkaren tyckte typ att jag var dum i huvudet och att jag hade ont i en magmuskel och borde träna mer. Men han skickade mig på en röntgen för att det verkade som att jag var upprörd (Ja, det brukar bli så efter att ha haft ont i över fyra veckor).

"Men det blir absolut ingen akuttid", som att kom inte här och tro att jag tror på dig.

Så jag gick hem och började tänka på möjliga orsaker till varför en magmuskel skulle börja göra jätteont från ingenstans och tänkte på att Herman flyttar ut till egen säng i samband med det onda och att jag brukade lyfta upp honom från liggande på rygg till vår höga kontintentalsäng (sån med tre lager). Den vridningen och lyft av 15 kg från sovande läge kanske inte är sådär jättebra. Så jag slutade lyfta honom på det sättet, gick på en röntgen en vecka senare och smärtan klingade av lite men återkommer fortfarande ibland, lite runtomkring på höger sida.

Idag ringde en läkare med röntgensvaren, dock inte den läkare som avfärdat mig två gånger. För jag HAR aen njursten, visserligen mindre än att man brukar göra nåt åt den men eftersom jag har ont fortfarande, två veckor efter röntgen, så ska jag på ytterligare kontroll.

Man vill ju inte va den som är den och ba "jag skiter i din examen som tog 6,5 år att ta för jag har googlat" men jag tänker också att jag har haft den här kroppen i 38 år och jag vet hur det känns när det inte känns som det ska. Så det så.

Det som räknas.

Vi ställde in vår ullaredresa som sagt. Och en av oss fyra som brukar åka är jättegravid och kryckburen pga foglossning så hon hade ändå inte kunnat följa. Så vi bestämde oss för att gå på lite shopping light i stan och sen åka och hälsa på henne som en överraskning istället. Och det blev ju faktiskt mycket bättre för hennes glädje över att vi kom till henne på besök var mer värd än all lågprisshopping i världen. Som jag ju inte ens var särskilt sugen på, men åkte mest för en barnfri dag i gott sällskap. Så det blev en bra dag iallafall!

To Ullared eller not to Ullared.

Åh, vi som ska till Ullared på lördag. Det känns... sådär. Jag behöver inget utan åker mest för sällskapet. Är det verkligen rimligt att åka till Sveriges mest folktäta varuhus såhär när coronan är lössläppt som en sprittande fjolårskalv på grönbete?

Det är frågan det?

Nu sitter mannen mitt emot mig på bussen är torrhostar. Kanske är jag redan smittad? Nu ska jag hem och vabba halvdag. Kanske är vi redan där? Oroar mig lite för min bostadsrättsförening aka äldreboendet Svea 9. Majoriteten är skitgamla. Det vore ju onödigt att dra dit smitta, även om jag gärna skulle smitta en särskild surgubbe med lite Corona. För folkvett är det för sent för. Och dessvärre inte lika smittsamt.

Akuta åkommor.

Det är knappt man orkar läsa tidningen längre, det handlar ju bara om virus hit och virus dit.

På tal om sjukdomar så fick jag ännu en åkomma häromdagen när jag inte nådde till hyllan längst upp på hemköp där ramlösa passion var (den är vad den heter, passionerat god). Tittade mig omkring och ingen lång kille eller pall fanns att tillgå. Jag drabbades av akut kortma. Det är alltså lite som att få en astmattack. Jag menar, man har ju astma hela tiden, men får ju bara attacker då och då. Precis som att vara kort och bli varse om det extra mycket.

Akut kortma, glöm inte var du hörde det först!

Tankar.

Jag har drabbats av ett hälsoproblem som gjorde att jag hade svårt att somna häromdagen. I kombination med det försökte jag läsa mina journalanteckningar från de två senaste vårdbesöken. Jag hade nämligen en läkare som säkert är duktig men han är väldigt dålig på att förmedla det han menar på ett sätt så man förstår. Att läsa anteckningarna gav lite klarhet i hans bedömning och jag blev mindre orolig. Men i samband med det började jag läsa de anteckningar som skrivits om E och det var så många på grund av hennes första tid när varenda medicin och syremätning skrevs som en separat notering.

Och jag blir fortfarande tårögd av att kastas tillbaka till den tiden, så oerhört sköra vi var. Och jag har ju alltid hävdat att E var onormalt otrygg under så lång tid, det börjar typ släppa nu. Och visst, en del av det är säkert kopplat till hennes lite försiktiga personlighet. Men om jag, som en hyfsat tänkande och medveten människa har så traumatiserade minnen från den tiden. Hur är det inte då för den som förlorade precis all sin trygghet, bröt nyckelbenet och fick ligga utan smärtstillande i fyra dygn? Som hade ont i huvudet på grund av fostersvulst orsakad av sugklockan och fick ligga i en genomskinlig låda av plast under sin första vecka i livet, den tid andra bebisar i princip bor i föräldrarnas famn?

Jag har pratat med vårdpersonal om detta men blivit lite avvisad, som att det inte skulle spela nån roll.

Men nog fan borde det spela roll?

Hä!

Ibland när jag vill muntra upp mig själv så tänker jag på den gången jag jobbade på Ica maxi och hittade en oöppnad förpackning pimpelspön vid sillen. Som att någon ba "va, kan man köööpa fisk!? Fuck this shit!"