Censur.

 Jag tänkte redan när jag skrev förra i lägger att det ju var lite väl utlämnande. Jag är ju rätt frikostig med att dela med mig av mitt liv med barnen på insta men är noga med att aldrig sätta dem i en situation som de kommer tycka är pinsam eller jobbig som äldre barn. Och förra inlägget skulle jg nog helst inte velat läsa som tonåring om mig själv, så nu är det borta. Men det var förlösande att skriva ner det och sen blev det faktiskt bättre, både situationen och mina känslor inför den. 

Käften pluggis?

 Elvira var hos tandläkaren i morse. Efteråt cyklade jag med henne till skolan.

-Mamma, vad är viktigast? Att gå till tandläkaren eller skolan?

-Båda är nog lika viktiga men jag tror det är mest viktigt att gå till tandläkaren... för har man inga tänder kan man ju inte äta mat.

-Ja men om man inte går i skolan, då kanske man inte får nåt jobb. Och då har man ändå inga pengar till att köpa mat.

Nä det förstås, och då spelar ju ju tänderna ändå ingen roll. Tänkte inte på det. 

Jag bara uuundrar... var är han nu?

 På nyårsafton 2013 var jag på Seattle-Tacoma international airport. Jag hade tagit farväl av min kompis Marie-Helene dagen innan på musikmuseet EMC och var så less på resandet att jag åkte till flygplatsen redan på morgonen, trots att mitt flyg gick vid 18:00. Jag hade således lite tid att döda på flygplatsen och satt i ett hörn och facetimade med Anders en stund mitt på dagen. När vi pratat klart var det en kille som började prata med mig. Han var i min ålder (30 plus några år) och såg vanlig ut men med väldigt utstående öron. Hette kanske Mark, eller Matt, eller Greg. Han undrade om jag också väntade på flyget till Wisconsin, eller var det Virginia?

Vi pratade länge, om kockprogram på TV, Gordon Ramsay, om Skandinavien, om tekniska prylar. Om min graviditet, jag var ju i vecka 15. Och det visade sig att han just släppts ur fängelset efter 14 år, på nyårsafton. Han hade suttit inne på grund av drogförsäljning och domaren hade använt honom som ett statement, så går det om man säljer droger hörrni ungar. Jag förklarade att inte ens alla multivåldtäktsmän och mördare får 14 år i Sverige, bara de riktigt sjuka. Sen tänkte jag på allting jag gjort sen slutet av 90-talet, och att han suttit inne hela den tiden. 

Han verkade så snäll, och jag inbillade mig att han bara ville komma iväg till sitt nya ställe dit han blivit tvingad att åka för att hans parole officer befann sig där, för att slussas ut i samhället och börja sitt nya liv. Biljett i hand på nyårsafton, ingen kontakt med familjen, åk nu. Sitt vuxna liv. Så sjukt. Jag tänker på honom ibland och hoppas verkligen att han fick ett bra liv.