För ganska precis två år sen, minus några dagar, dog Anders pappa. Det var en långdragen sjukdom som började med cancer i ögat, vidare till levern och sen skelettet. Det var mitt under brinnande corona och vi hann bara ses två gånger det sista halvåret. Barnen hade inte någon större relation till honom heller, han var speciell men på ett sånt vis att man inte kan klandra honom för att ha varit det, det var inte valbart.
Iallafall skulle vi berätta för barnen om att farfar dött dagen efter han somnade in.
-Jo förstår ni, igår dog farfar. Ni vet ju att han var väldigt sjuk.
-Hmm... är... han platt? Frågade Herman.
Och vi ba hmm vad menar han? Sen insåg jag att jag hela våren, varenda dag på väg hem från förskolan, hindrat barnen att springa ut i gatan och förklarat att om en bil kör på en människa så blir den platt och kan dö. Typ så. Iallafall så var det Hermans första koppling. Död = platt. Och jo, man blir ju hyfsat platt till sist.
Det är ett kärt minne av en svår situation. Barn är så härliga.
