Tjejorna.

 Har just varit på konsert på folkets park, Thomas Stenström som ju är så oförargligt härlig och gullig. I publiken var det väldigt blandat av unga, mellanunga och gamla. Så många tjejgäng. Unga tjejer i 20-årsåldrrn, damer med grått hår och vassa glasögon, mellanunga tjejer i moderna kläder. Alla var de så glada, fnittriga, dansiga och sprang runt i armkrok. Tjejer är fan bäst i alla åldrar. Lix.

Och Thomas var lite bäst också. 

En otjock mamma.

 Igår, efter fyra månader med restriktiv kosthållning (som ändå varit väldigt tillåtande om man kollar min app) kom det jag väntat på, en reaktion från Herman.

"Mamma, du ser inte lika tjock.... mamma det ser ut som du blivit otjockare?!"

"Ja kanske det" svarade jag. Jag vägrar prata kroppar och vikt eller värdera storlekar inför barnen. Men sa att min rygg blir nog glad om jag är mindre tjock, eller mer otjock då.

Han tyckte det var så jobbigt när han var fyra år och nån hade frågat varför hans mamma var tjock. Jag förklarade då att vissa är tjocka och att det får man va. 

Men ont i rygg, knä och hälar vill man inte ha så för den sakens skull kan det ju va skönt att va mer otjock. Har en lätthet i stegen jag inte haft på ett par år nu, liksom som att motståndet i benen har ett gung igen. Jag sprang till bussen två gånger idag och det kändes faktiskt inte ens jobbigt.

Rustningar och orangea tanter.

Jag var på fest förra helgen på hyrd lokal. Jubilaren var Johanna som jag ju känt sen Umeåtiden och med på festen var hennes gamla barndomskompisar som träffar jag regelbundet på bröllop, fester och annat. En av hennes äldsta vänner jobbar som lärare i Skåne och var min bordsdam för kvällen. Jag upplevde att hennes norrländska var så oerhört mycket grövre än sist vi sågs, det kändes som den kanske eskalerat. Och jag undrade hur hon lyckades behålla så stark dialekt nere i Skåne, nästan som att den var grövre än de som bor kvar i Luleås. Till saken hör att jag själv höll ett tal på norrländska och faktiskt bad om ursäkt till de äkta norrlänningarna på festen som säkert hörde att min norrländska var nåt slags hittepå från inlandsvästerbottniska och filmen Jägarna. Talet var på rim och återvunnit från en födelsedagsfest för fem år sen och för jubilaren ett annat äktenskap sen. Ny publik osv.

Iallafall så sa hon, läraren, att eleverna kallade henne Leif och Billy, och att nån av lärarna hade undrat varför alla i åttan slängde sig med massa norrländska ord och kom på nånstans mitt i terminen att det var på grund av henne. Och vi pratade lite om det, om lärarlivet, och hon sa att det var så bra att ha en rustning liksom. Norrländskan blev en så tydlig grej att ingen behövde börja skrapa på ytan för att hitta något annat att prata om. Och då tänkte jag på special-engelska-läraren i Holmsund, Eva. Aka orangea tanten. Som ju eventuellt hade Sveriges bredaste näsrot. Men var det någon som kallade henne näs-Eva? Nä. För hon var topp till tå klädd i orange, allt från läppstift till hårslingor, öronclips, pumps, nagellack. Det orangea måste varit hennes rustning, ett sätt att skydda sig från andra gliringar. En tydlig profil, ett sätt att va. I en miljö där alla elever vill hitta något att skapa karikatyrer av och som minns varje snedsteg i sex terminer framåt. Cykelmarodören, trumbruden, bandydanne, Jonnastyre. 

Jag hade aldrig tänkt på det innan men gud alltså, vad jobbigt det måste vara att jobba på högstadiet. Men också, om man lyckas rädda någon vilsen själ, vad fantastiskt det måste vara. Vi såg Den sista resan på bio för några veckor sen och Filips pappa verkar ha varit en sån lärare. 

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

 Jag vet inte om jag bara var pms-arg idag men blev ändå helt rimligt irriterad på en jobbsak. Och tänkte mailsvara i affekt men sen mindes jag att jag är bättre än såhär och bryr jag mig ens, jag ska ju sluta snart. Men ja, jag bryr mig! Och det är lite nytt för mig, att jag är på väg bort men fortfarande bryr mig. Jag var ju faktiskt i en period av mitt liv helt besatt av känslan av att säga upp mig, att sluta investera hela min själ och väsen i allt.

Känner såna starka känslor just nu, lättnad och lite oro, saknad och oerhörd glad att slippa vissa saker och vissa människors skitbeteenden. Ska inte säga att jag tycker illa om någon men det finns företeelser som vissa kollegor håller på med omedvetet som gör mig fullständigt vansinnig.

Jo men det var nog pms för jag blev lite lätt vansinnig över barnen som fan inte kan äta nånting utan att söla och smula precis överallt och jag kallade dem grizzlybjörnar som borde äta i skogen. Men jag var också en snäll mamma, om än lite lättirriterad. Ja jag jobbade hemma med båda barnen lediga, det kan ju ha bidragit till dagens höjda irritation.

När Anders kom hem åkte jag ner stan för att hämta paket och handla lite. Jag fyllde också på vinförrådet och nu är jag så himla vinsugen.