Möjligheter.

Det är verkligen mitt år i år. Jag känner mig stark, ombytlig, kompetent och med vinden i håret. Känslan av att va på väg nånstans är stark just ju. Jag klarade första sållningen på jobbet jag sökte, en tjänst jag ville söka för tre år sen men som inte var riktigt läge för just då. Och på nuvarande jobb kanske det öppnar upp spännande möjligheter vad det lider. Jag trivs väldigt bra med det jag gör just nu och vet ju förstås att det inte är för evigt då både arbetsuppgiften och anställningen hat ett slutdatum. Men jag känner mig så glad att jag hoppade på det, att jag vågade släppa taget om det som var tryggt och bra men också oerhört dränerande och som jag var så less på.

Det blir bra hur det än blir. Det känns så tryggt. Samtidigt är jag lite jagad av att jag är tjänstledig och verkligen inte vill tillbaka där jag var. Men det är också en stark motivation att jobba för att slippa det.

Och nu två långhelger i rad, tjo!

Barnen.

 Jag har alltid haft en så stark inneboende känsla av att jag MÅSTE ha minst två barn. Så fort någon har endast ett barn av egen vilja tänker jag "hur vågar man ha bara ett barn?"

Och jag tror att det har att göra med att jag vistades väldigt mycket på Barn 3 i Umeå som ung vuxen och såg med egna ögon eller hörde om föräldrar som tog hem sina barn för sista gången för att vården inte kunde göra mer. Det är ju helt ologiskt för flera barn kan råka ut för saker samtidigt. Men om man har fler än ett barn riskerar man inte att förlora sitt enda barn till en sjukdom. Jag tror det är det som är den inneboende rädslan. Att ha levt med barncancer så nära gör något med en.

Jag har en bekant som har sitt enda barn fast i cancerns klor och fick höra igår att det tydligen inte går så bra med behandlingen. Jag har gråtit så många tårar för deras skull.

Jag vet att min inneboende rädsla är helt orimlig. Men jag kan heller inte förstå hur man lever vidare om man förlorar alla sina barn, eller sitt enda barn.

Det är så jävla orättvist.