Hur det känns.

Mitt gamla jobb är fullt av människor som tycker om mig och som jag tycker om tillbaka. Det har sett mig gå från ung till yngre medelåldern, jag bildade familj, köpte två bostäder och blev utbränd samt kom tillbaka starkare där. Men känslan av nederlag är så stark. Och den närmsta jämförelse jag kommer till är när man som typ 26-åring gjorde slut och flyttade hem till mamma och pappa tillfälligt. Det var tryggt, man blev omhändertagen. Men känslan av nederlag och att jag borde varit nån annanstans vid det här laget var så påtaglig att jag nästan skämdes när jag mötte folk på bussen i Holmsund och jag tänkte att folk undrade "vad gör hon här? Borde hon inte va nån annanstans?". 

Samtidigt, så himla trevligt när man möter folk på fikarasten som genuint tycker det är roligt att jag kommit tillbaka och vill mig väl på alla sätt. Lite som hos mamma och pappa.

Groundhog day

 Jag åker buss ifrån barnens skola de dagar jag jobbar inne i stan. Vi skjutsar dit på väg till jobbet så jag hoppar av och tar en buss som åker dörr till dörr, skola till jobbet. 

Mer eller mindre varje dag kommer samma folk gående i ungefär samma ordning. Hermans kompis Rasmus med mamma och storebror, hans klasskompis Gelila med mamman som alltid pratar i telefon. En sportig pappa utan hår med barn i samma ålder som vi. Ibland sitter min busskompis Anders fru (som aldrig åker buss längre vid denna tid då han började plugga) på busshållplatsen. Hon vet vem jag är då vi träffats på flera fester men vägrar heja och det är okej för hon är tydligen väldigt introvert. Det har hennes lika extroverta man berättat! Han är tillräckligt social för dem båda. Sen cyklar hon som ser ut som en karaktär ur vilda bebin förbi, och den snygga morsan som ofta kommer lite sent som alltid hejar kommer till hållplatsen. Vid nästa hållplats brukar ett par gå på som ser ut att va så gulliga mot varandra. De påminner lite om mig och Anders när vi var 30. Hon kort, han lång. Hon hade gått ner i vikt noterade jag igår.

Jag sa till Anders att det känns som i filmen Groundhog day varje dag jag ska till jobbet. Han sa då att jag kanske är en del av de andras Groundhog day.

Något som också kändes som Groundhog day var igår när jag fick besked att jag inte fått jobbet men var en mycket god tvåa. Och när hon beskrev den andra personens meriter kände jag mig ärligt talat lite hedrad att de inte bara avfärdat mig direkt för den personen var definitivt starkare meritmässigt. Så precis som förra gången satt jag i samtal med en enhetschef som beklagade sig att jag inte kunde få denna tjänst. Men ärligt talat så var jag rätt glad när jag kom hem. Drömde häromnatten att jag inte fick jobbet och bearbetade lite av besvikelsen då för det kändes så verkligt. Och så är jag rätt nöjd att äntligen få veta var jag ska vara i augusti. Det har stressat mig lite grann att leva i ovisshet och jag lunchade med några gamla kollegor veckan innan påsk och kände att jo det här blir bra, om det är detta det blir.

Efter året jag haft med nya arbetsuppgifter känner jag lite att jag tagit en ny riktning i vad jag vill göra, och den här tjänsten jag inte fick var något jag kanske velat göra för ett år sen men nu känner mig osäker på. Så jag är övertygad om att rätt jobb för mig kommer! 

En stunds reflektion.

 I torsdags när jag skrotade runt i trädgården i gassande sol och klippte buskar kom ett pling i mobilen. Det var en gammal kollega som jag fortfarande umgås med som skrev att vår gemensamma kollegas barn somnat in nu. 10 år gammal, lika gammal som Elvira. Det var en så fin dag, mitt i april men varmt som i juni. Humlorna surrade, fullt utslagna körsbärsblommor som rosa sockervadd i var och varannan trädgård och barnen lekte vattenkrig i badshorts. Och jag stod och grät bakom solglasögonen när Hermans kompis blev lämnad hos oss, och hans pappa och jag hade en liten pratstund om cancer och livet, och framförallt om tacksamhet.

Så obeskrivligt sorgligt det är, att barn kan dö.

Kollegorna.

 Har jag sagt att min lilla arbetsgrupp just nu är bland det bästa jag haft? Kanske är det för att alla vet att det tar slut i sommar, men vi har liksom inte ens haft en tillstymmelse till konflikt sen i augusti. Inte ens en diskussion, eller att vi varit oense... Det är liksom bara så härliga goa fina människor.

Jag vet fortfarande inte om jag blir kvar efter sommaren men har jag en tjänst som jag sökt på gång där jag är en av två kandidater kvar. Referenserna är tagna (på båda gissar jag) och jag har väntat typ tre veckor och har väl ett par veckors väntan kvar tills jag vet. Chefen är på semester och sen är det påsk.

Idag var jag på lunch med tre gamla kollegor och det var så himla trevligt och så himla farligt blir det inte att gå tillbaka, om jag måste. Man får blunda med öronen för det dåliga och kroka arm med de man gillar. Så äre.