Har jag ljugit?

 Min förra chef kallade mig "det första popcornet som poppar" för jag älskar förändringar och är alltid med på allt som rör om i grytan lite. Ofta är jag även den som drar igång sagda förändring. Jag har även beskrivit i samtliga personliga brev hur bra jag är på att både växla mellan uppgifter, ha massor på mitt bord samt lära mig nytt på en pisskvart. Och detta stämmer nog, när basen av mitt jobb är saker jag kan, inte ett virrvarr av saker jag nyss lärt mig, det inte finns någon att fråga och det finns en tidsbrist. Eller ha nån bredvid som varje dag menar lite väl övertydligt att du måste prioritera detta nu. Jo tack, jag vet men jag har bokstavligen haft en dag på mig att göra två veckors jobb pga av orsak.

Nu är jag helt utarbetad och det märks på mitt behov av stillhet hemma. Jag vill bara lyssna på Lewis Capaldi och göra ingenting, minst en timma om dagen. Men mat ska lagas, trädgården ropar, träningspass ska tränas och barn ska inte bli traumatiserade av sin mentalt frånvarande mamma. Jag tittar på tv max en timma i veckan. Resten av tiden är jag i mitt huvud och försöker hålla ihop mig själv. Det går sådär.

Snart semester och inte ens tre arbetsveckor kvar i denna anställning. Som fram till slutet av april inte varit stressig över huvud taget, tills det blev så sjukt stressigt. 

I veckan åkte jag buss med en massa förvirrade människor från fel hållplats (därav förvirringen). Såg en av de personer som skapade mest skav i mitt gamla jobbliv och kände att fy fan, jag måste vidare. Dagen efter hörde det jobb jag sökt av sig och bad om referenser, så ett steg framåt. Kanske vet jag i nästa vecka vad jag ska göra i höst. Men är inte helt säker på att jag vill lära mig massa nya saker just nu, är så trött, så trött. Men risken att bränna ut sig på en plats där man bevisligen har blivit utbränd förr måste vägas mot att lära sig nytt på ett ställe där folk inte verkar bli utbrända till höger och vänster. Kanske behöver jag gå ner lite i lön men det kanske är värt ett par tusen att slippa allt skav? Särskilt när skavet är ett gammalt skav som blivit en förhårdnad som snabbt fläks upp igen när man ska trampa runt i sina gamla invanda skor?

Vad tänker hans undermedvetna om mig?

 Igår vaknade A och var arg och irriterad på mig på grund av en dröm. Jag hade köpt ett hus åt oss utan att fråga honom, på Carolas fastighet. Huset saknade farstubro "men det kan ju du bygga" resonerade jag i drömmen. Ytterdörren var en våning upp och man behövde klättra på en stege för att komma upp. Sen undrade han om det fanns nåt garage åtminstone och dröm-jag pekade på en plätt stor nog för en lekstuga och sa att där kan du bygga ett garage. Sen vaknade han och var lättad.

Man undrar ju lite vad det här betyder, och vad tänker hans undermedvetna om mig? 

Tiden jag inte saknar.

 Jag åt lunch på stan och mötte en gammal kollega med sin skrikande arga femåring i släptåg och en gullig bebis i vagnen. Vi sa hej och hon ursäktade sig med att sonen var hangry (no shit, det var han och alkisen utanför systemet som tog tur i att låta högst) och de skyndade vidare. Och jag tänkte att oj vad jag inte saknar tiden som föräldraledig med två barn.

Senare satt jag på bussen på väg till en jobbintervju på andra sidan stan, och på bussen hörde jag en mamma och en liten kanske treåring prata.

Mamma: "Nej, lillasyster vill inte ha nappen, ser du inte att hon sover!" Uppenbart frustrerad men behärskad för att va pedagogisk. "Du förstår hon vill ju inte ha nappen när hon har spottat ut den, hon sover ju."

Bebisen: "Wäääh wäääh". Uppenbart inte äldre än en månad baserat på röstresurserna och nyvaken. 

Storasyster: "Wäääääh jag (hulk) ont i öronen när hon låhåhåhåter".

Mamman: "Ja jag vet, jag vill inte heller att hon ska låta, det är därför vi inte ska väcka henne när hon sover. Hon kanske är törstig också, hon tycker nog är varmt". 

Storasyster: "hulk hulk".

Ja och då fick jag ännu en flashback till en tid jag verkligen inte saknar. Alla råa känslor när man ska parera en treåring som helt plötsligt delar prispall efter att ha varit världsmästare i hela sitt liv, att vara en mamma som blir frustrerad på sitt första barn för att fan varför väckte du bebisen när vi äntligen hade lite lugn och ro. Ja jag är rätt glad att inte vara där längre.

Processerna.

 Det lät på mitt senaste inlägg som att jag redan är tillbaka på mitt gamla jobb. Sä är det inte, det blir i augusti och inget annat. Just nu är jag i en annan jobbsökarprocess på en helt annan myndighet. Gjorde ett arbetsprov förra veckan som jag tydligen klarade bra och har nu gått vidare till intervju. Kruxet är dock att lönen är rikskass. Jag har fått ett inofficiellt spann av löner där från en som jobbar på myndigheten, där det ändå finns utrymme för matchning, men i informationsmailet om tjänsten stod ett annat, betydligt lägre. Och då tänker jag lite pay penuts get monkeys, men att gå vidare till intervju efter över 100 sökande känns ändå bra. Så jag har inga förhoppningar om att kunna ta jobbet egentligen, men då jag idag har i princip samma tjänst på en myndighet 500 meter bort så vill man ju liksom skaka om dem lite och säga att era löner matchar inte kravspecifikationen! 

Så ja, ännu ett inlägg om mitt evighetsjobbsökande blev det nu. Jag har varit i olika jobbsökarprocesser varje dag utom två, sen före jul. Så det kan bero på det. 

Här har det blivit vår, ja nästan sommar. Tiden rullar på och jag har för mycket att göra för antalet veckor som är kvar på mitt jobb.