Mamma du har sagt att...

 Rätt ofta kommer det från det stora barnet "mamma du har sagt att" följt av ett fakta som jag inte minns att vi pratat om eller som jag ens visste att jag visste. Jag känner mig lite gaslightad i det hela men förstår ju också att jag inte minns hälften av alla saker jag säger till barnen men att de minns ungefär 90 procent av allt jag säger. Allt som inte rör städning av sitt rum, plocka bort sina saker från hallen eller att inte reta sitt syskon. 

Semester!

Sitter och förbereder semestern på jobbet. Hänvisa mailen till vår gemensamma, autosvar, städa undan ärenden som kan avslutas, diarieföra de sista mailtrådarna med sökande. Inväntar att chefen ska godkänna mina tretton sista minuten-beslut så att jag kan göra klart allt innan jag stänger ner vid halv tre.

Igår blev vi avtackade jag och Tompa. Vi fick en sång i nytappning och fina presenter. Jag lyckades undvika att fälla en tår. Jag har bara fyra dagar kvar här när jag kommer tillbaka, han slutar redan nästa vecka. Går hem på en torsdag och vidare till mitt gamla jobb på en fredag, för elva dagars jobb. Där väntar ännu en avtackning. Sen lämnar jag det bygget och går vidare igen.

Ännu en sommar med mycket pepp inför en höst med helt nya kollegor, nya arbetsuppgifter, nytt nytt nytt. Hade gärna haft kvar det jag har här, men denna myndighet har funnits i hundratals år och kommer nog finnas kvar om jag vill söka mig tillbaka om ett par år. Jag är så himla glad att jag tog steget att hoppa på en tidsbegränsad anställning. Hade jag vetat vad den skulle ge mig hade jag inte tvekat en sekund. Och den tillsvidaretjänst jag sen fick hade jag inte fått om jag inte haft den specifika erfarenhet jag fått här.

I förrgår var jag på after work med mina gamla kollegor. Att träffa dem kändes faktiskt bara roligt och lite "varför var jag så besatt av tanken på att lämna det här?!" Men jag vet att jag tänkt annorlunda om jag inte haft något nytt. En av kollegorna sa att jag väl egentligen lämnade bygget för tre år sen eller nåt, och mentalt gjorde jag nog det.

Och nu har jag nästan tagit semester mentalt också, bara liiite till.

Landade.

 Jag blev erbjuden ett jobb i förrgår, inte tjänsten jag sökte utan den de pratade om på intervjun som just finansierats och som lät mycket roligare, dvs den jag ville ha. Men hon erbjöd en lite väl blygsam lön. Jag tycker att en löneförhandling som inte tar minst ett dygn är för kort så jag spelade ut alla kort som man ju gör när man kan. Hon höjde mitt i samtalet och sa sen att hon skulle återkomma efter att ha pratat med hr senast torsdag. Igår morse fick jag ett nytt bud på sms och min känsla var att nu orkar jag inte mer, jag säger ja och så får det va så.

Efteråt kändes det så bra. Jag ringde min gamla chef och sa upp mig och hon har själv jobbat på min nya arbetsplats i många år och pratade drömmande om hur bra det var där. Jag behöver inte jobba mina tre månaders uppsägningstid utan får gå tre veckor tidigare, då det skulle vara gemensam introduktion för oss som ska börja samtidigt med det här nya som inte riktigt är på plats än. Det är väldigt tacksamt att slippa va nyast av de nya. Men det blir två veckors gästspel på mitt gamla bygge i augusti och det är ganska precis lagom det!

Jag har en sån konstig känsla i kroppen, att jag inte går och väntar på nån typ av besked längre. Kan bara va. Och jag har äntligen fått säga upp mig samt bokat in en avtackning. Min stora målbild i vår har varit avtackningen. Såg först framför mig en påskavtackning, som sen blev midsommaravtackning. Nu blir det sensommar istället och på det stora hela är det ju inte jättelångt mellan årets sena påsk och mitten av augusti. Men jäklar vad det känts så!

Veckan när det brast.

Det har varit toppar och dalar denna vecka, minst sagt. I måndags på vårt sedvanliga måndagsmöte där vi går igenom veckans göra och veckans känsla hade jag mitt första negativa inspel på ett år. Det är mycket nu, har inget andrum och ja. Kunde nästan inte prata om det. Så bra grej förresten, måndagsmöte med fokus på arbetsbelastning och beskrivning av veckans schema, så vet man 8:30 på måndag när folk förväntas vara på kontoret, vem som kanske har minst tid för frågor, externa möten, resor och hur läget ligger i allmänhet.

Min chef som anställde mig som sen gick på föräldraledighet innan jag började kom tillbaka förra veckan och nån timma efter mötet hade vi en sån check in. Och då brast det, senaste tidens enorma press kom ut i ord och vi la upp en plan för de sjutton arbetsdagar jag har kvar på det här bygget.

Det kändes bättre efteråt, jag gillar den tf-chef jag haft fram till nu skarpt, men det har också varit tydligt att det var tillfälligt och vissa saker har liksom inte roddats på ett chefigt sätt. Och de senaste veckornas shitstorm hade kanske behövt en mer fast hand.

Iallafall, bara att lätta på trycket gjorde ändå att pressen släppte till hälften. I tisdags hade vi heldag med ca 200 anställda och after work. I onsdags ringde jobbet jag sökt och sa att de inte fått tag i en av mina referenser ännu. Jag gav en annan, för säkerhets skull. Jag har stora förhoppningar på det här jobbet och tror det kommer att vara löneförhandlingen som är avgörande.

Samtidigt sörjer jag min fina arbetsgrupp, vi som jobbar nära med samma sak och allt bara funkar och vi har haft så jävla roligt. Bevarar vår gruppkänsla i mitt hjärta för evigt, som en måttstock inför framtida jobb och gruppdynamiker. Hur är det när det är riktigt bra? Såhär. Och det är mycket därför jag inte vill tillbaka till mitt gamla, ännu mindre nu när jag sanerat min kropp och själ från jobbskav och människor som är så jävla toxiska. Men alla är förstås inte toxiska, men som alla vet räcker det ju med en för att en grupp inte ska fungera. Och finns det fler än en, samt folk i ledning som beter sig illa så är det inte där man vill vara. Även om majoriteten är så härliga och fina även där.