Runes bajsbollar, eller var fan är glassen?

 Jag vaknade en timma innan alarmet i morse. Drömde nån slags mardröm som slutade i att jag nästan drunknade så det kändes mer safe att bara ligga halvvaken än att somna om. 

Jag hade overklighetskänslor på bussen till jobbet, jobbar jag verkligen där fortfarande tänkte jag. Sen funkade inte mitt nyckelkort, så kanske hade jag rätt i min undran, men det visade sig sen att hela spärrsystemet låg nere och varken hiss eller dörrar fungerade. Jag fick gå upp alla sju våningar ett par gånger mer än jag hade tänkt just idag. Men arbetsplatsen var sömnig, ärendena många och minst tre specialgrejer ska jag göra innan jag checkar ut på torsdag. Domstolar hit, överklaganden dit. Men det kändes så chill, efter den här våren och att verkligen ha landat i sommar känner jag mig som en helt ny människa.

Har tidigare inte förstått allt prat om att känna sig grounded men helt plötsligt är det som att jag fattar, det är en känsla man har i sig själv att fötterna står stadigt... tänker jag mig. Iallafall så är jag där nu. Jag sprang på en gammal kollega på Hemköp, från jobbet jag nu ska tillbaka till på fredag för elva dagars gästspel. Vi pratade lite om jobben som var och är och kommer. 

Det är konstigt hur man kan gilla så många enskilda människor på en arbetsplats men ändå känna sån avsmak för den som sådan. Jag tänker att det lite som vårt gamla fotbollslag. Enskilda spelare var fasen skitduktiga (hallå superbackarna!?!) Men som lag var vi ändå en katastrof. Det blev aldrig bra, det var bara mer eller mindre halvdåligt. Jag minns att de år min pappa och LF var tränare var vi lovade glass på vägen hem om vi vann en match. Det blev INGEN glass på flera år. Sjukt kassa var vi, och avslutade vår sista match med att inte ens presentera ett fulltaligt lag så att vi fick låna en spelare som stod i mål. Och som trots att hon faktiskt gjorde sitt bästa släppte in runt 10 mål. Då hade vi nog gett upp, men ändå. 

Runes bajsbollar, som Challan sa när hon tackade Gräsmyr för en god match. Och känslan av att det blir fan ingen glass har jag levt med i alldeles för många år på mitt jobb som jag nu tack och lov sagt upp mig från. 

Syrsorna och cyklarna.

 Efter kvällen med mammorna cyklade jag hem med en av dem som bor nära här uppe på berget. Det var länge sen man cyklade med en kompis!? Liksom bara vi två, på väg. Kan inte ens minnas när jag gjorde det sist. Jag har cyklat med Anders förstås men det är inte riktigt samma sak ju.

Utanför hennes grind diskuterade vi krusbären jag skulle plocka när hon reste bort ett par dagar samt vaktandet av två marsvin.

Hör du syrsorna? frågade hon. Jag hörde dem inte och tänkte att jag åtminstone förra året hörde syrsor så kanske var det slut nu. Men jag hade ju druckit lite alkohol. Igår gick jag ner till dem på kvällen för att plocka krusbär (sjukt goda för övrigt) och då minsann hörde jag syrsorma hela vägen. Tydligen blir hörseln avtrubbad när man dricker alkohol... precis som andra sinnen, men har liksom inte tänkt att även hörseln drabbas. Kul. Och kul med syrsor, det finns inget ljud som låter så mycket sommar för mig. 

Jag är glad för den hörsel jag har, eftersom den är nedsatt på vissa frekvenser.

En BBM och en MMG.

 För elva år sen lite drygt gick jag hos en barnmorska som hette Isabella som var från Ungern. Jag tyckte att hon hade en väldigt barsk framtoning men tror att det kanske till 90 procent var hennes sätt att prata och 10 procent att hon såg lite stram ut. Jag valde en annan barnmorska till nästa barn. De frågade om jag ville ha samma som förra gången, jag sa helst inte men hon som svarade i telefonen kunde inte se vem jag haft. "Jag säger ett namn så får du säga ja eller nej" sa hon. Hon sa inte Isabella. Iallafall så var hon säkert jättesnäll. Vi blev inbokade i en föräldragrupp där ett enda par kom förutom vi. De bodde i Svarttorp, mam hör ju på namnet att det ligger i bushen och inte nära. Vid nästkommande träff kom bara vi. Då sa Isabella med sedvanlig barskhet "nä men då måste vi byta, jag ska se till att ni får gå i en annan grupp! Föräldragruppen är så viktig, jag var tex på flera av barnen i min mammagrupps student nyligen".

Det var lite ett goal för mig, det här med studenten. Vi fick inte gå i någon fler förberedande grupp men när vi träffades tidigt på hösten med våra bebisar, pappor och mammor var vi många fler. Och flera av dessa kom sedan på gruppträffarna som öppna förskolan ordnade på eftermiddagarna för förstagångsföräldrar med barn i samma ålder. Jag kände ju ingen i Huskvarna och var rädd för att bli helt isolerad i ett och ett halvt år om jag inte lärde känna folk. På mammaträffarna träffade jag först Karin, som hade en son född på samma dag som Elvira. Sen ramlade Anna in som bodde uppe på berget precis som vi. Vi lärde känna ett gäng andra mammor med, men små grupperingar hände och det slutade med att jag, Karin, Anna och Pernilla blev en liten grupp som hängt ihop sen dess. Vår messengertråd fyller 10 år i sommar och har inte haft många oskrivna dagar. Vi umgås i olika konstellationer men man bjuder aldrig in mer än en familj utan att bjuda in alla. Men ibland umgås vi familjevis också såklart.

Ikväll har en av dem faniljefritt så då ska vi umgås bara mammorna. Det är åtta år kvar till våra största barn har studenten och den barska Isabella hade rätt om att det är viktigt det här med mammagrupp!

Ta det piano.

 Vi kom hem igår efter tolv dagar på resa. Vi inledde med tåg till Holmsund för en veckas kompis- och kusinhäng på dagarna och vin och kortspel på kvällarna. Vår utlandssemester till Åland ställdes in efter att vi insett att färjorna inte längre gick direkt mellan Kapellskär och Mariehamn. Det blev för knepigt och rörigt att ta sig dit så vi bokade in en dag i Stockholm med Paradoxmuseet och Kennys gelato tillsammans med våra grannar några hus bort som också turistade i Uppland. Sen träffade vi Norrtälje-kusinerna och åkte hem. En alldeles lagom semester men det var så skönt att komma hem till dignande körsbärsträd och massa fix.

Det enda krav jag har på tillvaron är att jag vill få in en timmas träning varje dag. Det är lite knepigt då jag gjorde illa foten på en långpromenad i Holmsund, den är inte riktigt är bra än. Men då har jag absolut inga ursäkter till att ta tag i styrketräningen som jag tycker är så tråkig och alltid väljer annat. Igår när övriga familjen såg Minecraftfilmen stod jag i hallen med uppsikt över TVn och tränade styrka.

Idag slog jag till och beställde digitalpianot som jag tänkt köpa sen i mars förra året. Vi behövde avveckla ett skrivbord i vardagsrummet för att få plats med det, och renoveringen av nya kontoret tog bra mycket längre än planerat. Jag har nog drömt om att ha ett riktigt piano i hela mitt liv. Med viktade tangenter, pedaler som inte åker runt när man trampar på dem som på vår gamla keyboard, riktigt fint ljud. Visst hade jag kunna köpa ett sånt bärbart tidigare men det kändes liksom inte som det jag ville ha, jag vill ha en möbel! Ett hem är lite mer ett hem om det finns instrument att spela på.

Nu är det hemmasemester i två veckor, sen tre arbetsplatser på fyra veckor. Det kommer bli en tuff inledning på hösten, siktar på att jag kommer känna att jag har landat nån gång i slutet av september. Men vis av hur jobbigt och tungt det kändes förra året är jag ändå mentalt förberedd. Och nu har jag ju vanan inne att byta, navelsträngen är ju liksom redan klippt.