Samma gamla jag.

 Alltså jag vet inte. Jag lovade mig själv att ligga lite lågt denna gång, inte vara för mycket. Men känner verkiigen denna vecka att jag varit på tok för mycket osköna jag på jobbet. Inte hela tiden förstås men jag måste tagga ner. Man får be sinnesrobönen för varje moment som tar olidligt lång tid och som spontant känns helt onödigt. Jag ska inte vara där för evigt, det är bara ett jobb. Och en bra grej att ha i cvt inför när jag söker mig vidare sen. 

Idag hade den piano-app som jag bestämt mig för äntligen rea på årsabonnemang igen, det var typ i början av augusti sist. Och piano-appar är fan svindyra! Men när det har 20 000 musikareangemang får det ju kosta tänker jag. Nu slog jag till och har spelat piano halva dagen. Jag har lärt mig helt nya stycken utantill! Efter två veckors inlärning på jobbet gör det nästan ont att pressa in ännu mer i minnet men det är så givande att känna hur 16-åriga Karins nivå faktiskt är tillbaka och kanske passeras snart. Och hur vissa stycken sitter kvar i muskelminnet sen 30 är.

Samtliga gitarrer kräver fix för att kunna spelas; en har strängarna gått sönder på, en måste byta spännskruvar och en är redo för skroten. Det var som att de gav upp sekunden pianot anlände.

Målet för nästa vecka är att vara mindre oskön och mer tyst samt spela piano. Så både spela och ta det piano med andra ord.

Hur det känns efter en vecka.

 Triggervarning: jobbsnack.

Efter en vecka på nya jobbet är den spontana känslan att nä, det här är nog inte för mig. Kanske kan det ändras men jag tror att jag kanske gör nåt år där men inte mer. Jag saknar min gamla arbetsplats, den som jag hade en tillfällig tjänst på. Allt med den, människorna, andan, arbetsmiljön känns spontant bättre än detta.

Om min gamla arbetsplats är pojkvännen som dumpade en när man var jättekär så är min nya ungefär som krogragget man drog hem för att hjärtat inte klarade att vara dumpat. En klen tröst men ett okej tidsfördriv.

Det kanske tar sig men så känns det just nu. Det är inget fel på folket, de verkar supersnälla och fina. Men jag var inte klar där.

För att förtydliga, jag saknar alltså inte min gamm-gamla arbetsplats. Där var jag otroligt klar!

Livslång avsky.

Jag blev vän på facebook med en gammal granne från barndomen, alltså en som var vuxen då. Han är väldigt aktiv på fejan och nu får jag massor av vänförslag i boomergenerationen från min barndom. Jag såg en kvinna som jag direkt kände usch blä, hon. Och började fundera på varför. Det enda jag kan komma på är detta: jag var kompis med grannens dotter som är ett år äldre. En gång var den här usch blä-personens dotter med, hon också ett år äldre och överlägsen mig genom att typ ha levt 12 procent längre eller nåt. Hon sa att hennes mamma sagt att alla vänsterhänta var utvecklingsstörda och hon visste minsann vad hon pratade om för hennes mamma var sjuksköterska.

Om mamman sagt detta eller inte vet jag förstås inte men det räckte med denna lilla information för att göda en livslång avsky för personen i fråga. Inte undra på att det finns krig och konflikter i världen.

Redaktionen.

Jag är medlem i en hembygdsförening för det område vi bor i, ett av Sveriges första egnahemsområden. Den stora fabriken på orten hjälpte till med lån till arbetarna och vi bor i gamla Icabutiken på en fastighet som en handlare köpte loss 1908.

Hembygdsföreningens släpper en årskrönika årligen sen 1940 och i år är jag med i redaktionen. Jag hamnade där av en slump för att vår gamla granne är med. Hon är kommunikatör till vardags, på min nya arbetsplats faktiskt. Jag var med på ett möte i våras där två av gubbarna var pensionerade journalister som på sin storhetstid representerade media i nästan hela Småland. Imponerande med ett så renomerat gäng kände jag. Jag skriver mycket i jobbet men det är mest yttranden, förbud, förelägganden och på senare tid beslut om bidrag eller avslag. Jag har liksom noll kunskap om vad som säljer, eller hur man skriver en intressant story i en årskrönika. Men hursomhelst så är jag med och jag fick ett uppdrag i sommar. 

Som jag tyvärr inte lyckats utföra, för mannen jag skulle ringa och intervjua har antingen befunnit sig i radioskugga sen mitten av juli, eller ångrat sig. Han svarade en gång men jag fick luren i örat, sen har han varken svarat på telefon eller sms. Jag är lite besviken, det hade varit en rolig story att skriva. 

Målbild avtackning.

 Nu är jag avtackad och det känns toppen att gå vidare. Är så klar med detta, både arbetsplatsen och arbetsuppgifterna. Jag vill aldrig tillbaka nånsin igen, efter två veckor tillbaka blev det ännu mer tydligt för mig att jag är klar. 

Imorgon gör jag några timmar och sen after work med några kollegor. Åh så härligt att va nästan klar men utan att vara inkastad i det nya riktigt ännu. 

Nya stories efter femton år.

När man varit ihop med någon i femton år borde man ju rimligtvis ha berättat alla de där spektakulära historierna från innan man träffades. Men så plötsligt dyker det upp ett minne som man kanske aldrig berättat. Eller så har man berättat men båda har glömt bort det och så får man ut extra mycket av en bra story.

Igår i bilen kom jag på ett sånt minne, oklart varför. När jag och Emma jobbade i sydvästra England mellan 2003-2005 så var vi på en farm första året och en annan det andra året men jag återvände till den första det tredje året medan hon var kvar på den där vi var år två. På den första farmen i norra Devon hade vi en förman som hette Stuart. Han var rätt lik den här mr Edwards i Lilla huset på prärien om nån minns. Pratade som en skojfrisk pirat och var även tatuerad som en riktig pirat, alternativt brittisk kåkfarare med hemmagjorda tatueringar fulla armarna. Vi kallade honom Sturten eftersom vi hade smeknamn på exakt alla engelsmän vi jobbade med för att vi skulle kunna prata om dem utan att de förstod. 

Farmen låg uppe på en kulle nån mil utanför Barnstaple, och hade även fält tillhörande sig på en annan kulle en bit därifrån. Vi blev ditkörde i en skåpbil utan vare sig säten eller bälten. Medan vi plockade jordgubbar på filialfältet höll gubbarna på att bygga med nåt på andra sidan stängslet. De hade en stor dumper med jord som skulle tippas av. Stuart stod och höll i metallflaket medan det tippade, utan att märka att det var på väg rakt upp i en elledning. Han blev electrocuted, och frågan är om han inte fick hjärtstopp också. Iallafall så gick allting bra, detta skedde på en torsdag. På lördagen ville han att alla som jobbade på farmen skulle komma till hans local pub och ta en drink med honom.

Där stod han som om han var kärnfrisk vid lunch på lördagen och drack sin första eller möjligtvis andra pint och höll låda. Vissa gubbar är mer krutiga än andra helt klart.

Kidnappad i huvudet.

 Jag glömde bort det först men natten mot tisdag drömde jag även en dröm om tobakstillsyn. Det kan ha bidragit till mitt dåliga humör undermedvetet, jag menar jobba både på natten och dagen. Jag kände mig mentalt kidnappad av den här arbetsplatsen. Det är som att kroppen inte fattar att jag faktiskt är på väg bort. Men igår fick jag ett trevligt välkomstmail av en ny kollega som ska vara nån slags mentor och ett väldigt uppstyrt introduktionsschema från nästa jobb. Jag är glad att jag drog bort ny på jobbet efter tolv år på samma jobb-plåstret förra året för då var jag ett vrak mentalt. Sen dess har jag känt mig mer eller mindre ny eftersom jag fick/tog på mig nya arbetsuppgifter in i det sista, så detta ska nog gå bra!

Jag har fått en tillsägelse hemma att jag pratar väldigt mycket jobb. Nä menar du det? Ja men jag ska försöka att tänka på det i alla kanaler. Det är bara väldigt mycket just nu. 

Nolltolerans för bullshit.

Igår var en mindre bra dag inne i det här rummet som finns mellan mina två axlar. Vi har lyckats planera denna sommar särdeles dåligt. Eftersom vi lämnade in barnschemat nån gång i slutet av april eller början av maj, när jag tänkte att oavsett vilken arbetsplats jag är på då så kommer jag få massa extra semesterdagar i höst att använda vecka 32. Baserat på att jag antingen skulle fortsätta på mitt tillfälliga eller komma tillbaks till mitt gamla jobb. Sen kom det tredje som gubben i lådan och nu dubbeljobbar vi medan barnen är dubbellediga. Lägg till att ha kompis som sov över till igår, idel teknikstrul med telefoner, datorer, program som stänger ner sig, ja sen är en av mina arbetsuppgifter dessa två veckor att bevaka vår telefon. Telefonen som då efter sju år i drift har blivit kommunens slask för de som behöver prata av sig eller de som har ett riktigt ärende. Mest det första.

Telefonen stänger ner vid 12, igår kl 11:58 var jag pms:ig, hungrig, skulle försöka rodda lunch till tre barn och då ringer det en äldre dam som bara kände att hon måste ha en filosofisk diskussion om huruvida man inte borde få röka på sin balkong eller på stränderna. Jag försökte verkligen hålla samtalet kort, rabblade upp varför vi inte kan hjälpa henne, vad lagen säger, men hon trumfade hela tiden med "jamen jag har läst FNs regler, borde de inte gälla även här" och annat helt ovidkommande. Ja jag var så nära att köra en "du hörs lite dåligt, oj oj, nu försvann du klick" men det gjorde jag såklart inte. Men arg som ett bi var jag när vi la på. Hon tackade för hjälpen, jag påpekade att ja nu har jag ju inte kunnat hjälpa dig alls men visst. Efter de eftersatta systemen, att saker börjar stänga ner i förtid för att jag är satt på avslut har jag har NOLL TOLERANS för bullshit som detta!

Men jag tror ändå att det mest var hormoner. I övrigt har det varit roligt att komma tillbaka, prata med folk, känna att det blir ett avslut på riktigt denna gång. Ett jävla välkommet avslut!

Ett kärt besvär.

 Jag har haft en rätt hög träningsdos sen i januari egentligen, men kanske ännu mer intensivt på sommaren. Jag snittade på över 20 pass i månaden innan sommaren, oftast kondtionsträning men försöker bli bättre på att varva med styrka. Det känns som att jag äter och äter (för vem orkar räkna kalorier på sommaren) men ändå går det onekligen neråt. Nu har jag hamnat i ett läge där det allra flesta klädesplagg är för stora och allt sparat är för litet. Ett läge där jag helt enkelt får gå i pösiga plusar och skjortor som VERKLIGEN är för stora för mig. Ser inte klokt ut, och inte snyggt oversize utan snarare oklädsamt och smaklöst. Det låter som en jättestor humble brag men det är det inte, det är irriterande även om grundkänslan såklart är god. Heja mig liksom.

Visst är det ett kärt besvär men när det som för två månader sen fortfarande var favoritplagg nu känns som nåt man har när man ska måla om huset är det väldigt svårt att navigera sig.

Jag är också mitt i min stora jobbrockad, har gjort fyra dagar på min förra arbetsplats, två på min nygamla och har nio kvar. Sen en helt ny arbetsplats. Där jag tydligen ska börja med en garerobisk härdsmälta. Måste jag snabbköpa något fint på HM eller vad?