Det vände, tjo!

 Jag vet inte vad som hände men det vände i veckan och helt plötsligt kändes det liksom bra. Jag trivdes på jobbet, kollegorna kändes mindre frustrerade och mer peppade i allmänhet och den här rådande känslan av att jag är på fel plats stillades lite. Till saken hör också att jag fick veta att på mitt gamla jobb (det jag tvingades lämna pga tillfällig tjänst) ska en rockad ske som eventuellt lämnar en öppning för att den tjänst jag hade skulle bli ledig igen. Men då finansieringen för det jag jobbade med avslutats till viss del så skulle den personen inte ersättas fick jag veta när jag mailade min gamla chef för att kolla läget om den saken.  Då det är staten måste man ju ändå söka och inget är givet, men om man haft exakt den tjänsten är det ju hyfsat troligt att man ligger bra till iallafall vid en rekrytering.

Men nedslagen av nyheten att det inte skulle bli nån tjänst var det som att jag nådde en acceptans över min situation och faktiskt kände att nä det är rätt bra ändå. Jag får göra nåt viktigt som både är intressant och cv-byggande så vad har jag egentligen att klaga på? Plus att en av mina bästa kollegor från den gamla arbetsplatsen (han jag skrev om förra hösten) nu har blivit erbjuden jobb hos oss, efter en process som påbörjades min första dag på jobbet och avslutas på måndag med ett ja tack (hoppas jag!). Men så fick jag denna vecka veta att det jag jobbade med på förra jobbet som hade ett slutdatum första juni nu ska förlängas i flera år! Så gissningsvis blir det minst en ny tjänst snart ändå. Åh, men inte nu kände jag. Men kommer det ut en tjänst måste jag söka, jag vill ju tillbaka dit. Har aldrig känt mig så hemma nånstans förut, så även om jag bränner mina broar lite på det nya stället bryr jag mig inte, om jag får en fast tjänst på det gamla... Eftersom det är där jag vill vara! 

Ja söka ska man alltid göra, men är så trött på att hela tiden känna att min fot är i dörren, antingen för att jag ställt dit den eller för att nån annan gjort det. 

Om att ha roligt och meningen med livet.

Vi åkte till Gekås för årliga traditionsshopping. Tidigare år har vi åkt senare på året, närmare jul. Och mina kassar har varit så full av leksaker och barnkläder när jag kommit hem. Nu åkte vi lite tidigare och barnen som växt sjukt mycket på ett år har fått nya garderober. Jeans, byxor, täckbyxor, överdrag, handskar, underkläder, t-shirts. Det är såklart trevligt att få handla tio par barnkalsonger för priset av tre på vanlig affär, eller två par täckbyxor för mindre kostnad än ett par kostar i stan, på rea.

Men mest åker jag för sällskapet. För att få hänga med vänner, dricka vin på hotellet, prata om livet, spela sällskapsspel.

Jag läser så ofta om vuxna människor som inte har vänner. Hur mår man då, undrar jag? Jag minns en gång när min storebror, svår som han var i tonåren, frågade mig vad jag tyckte att meningen med livet var. Jag kanske var tolv år och mitt spontana svar var: att ha kul! Något år senare hörde jag honom genom väggen återge vårt samtal till en lika svår kompis, och de skrattade åt min dumhet och kallade det "absurt". Ett ord jag aldrig hört tidigare då, fick kolla ordboken.

Men jag vidhåller att jag än idag tycker att meningen med livet är att ha kul! Leva, skratta, umgås, känna människor tillräckligt bra för att alla samtal ska kunna innehålla ett djup och att man aldrig blir dumförklarad och får vara den man är. Jag har flera sådana kompisgäng och är ärligt talat så jävla rik!

Tjej med skepparkrans.

 På mitt jobb finns en tjej (baserat på de flesta yttre attribut) som har skepparkrans. Nja, alltså inte sådär upp till öronen men liksom hela hakpartiet. Min lekmannadiagnos är att hon kanske har PCOS eller annan hormonell diagnos som kan ge ansiktshår. Hon kanske är mellan 30-40 år, oklart men yngre än vad jag är. Och jag tycker det är så mäktigt att hon äger sitt skägg. Liksom, gå från att raka sig och hålla på varje dag men ändå ha en five o'clock shadow varje eftermiddag till att ba "vet ni jag har skägg så lev med det"! Det är också fint att tänka att nån som skulle tvingas åka med en cirkus för 100 år sen ändå kan ha ett riktigt jobb.

Ibland när jag blir lite ledsen över att mitt hår är så mycket gråare än andra i min ålders så tänker jag att jag bara ska färga det sådär snyggt stålgrått och sen skita i det. När jag ser henne känner jag lite att kan hon äga sitt skägg så kan väl jag ha grått hår.

Svårt att sätta fingret påt.

 Det är svårt att säga vad det är som skaver men skaver gör det. Jag har jobbat fyra veckor nu. Det är vansinnigt långsamma och omständliga processer, rörigt, många viljor och ingen konstnärlig frihet över huvud taget. Och ett hårt tryck på att vi som grupp ska leverera mängder men vi står mest och stampar. Jag känner att folk är frustrerade, att ledningen är frustrerad, att jag är frustrerad på ett sätt man inte borde vara efter bara fyra veckor. Jag har sett min chef kanske tre gånger på fyra veckor, nån kort stund här och där.

Jag tror det kommer bli bättre när vi kommer igång och kan leverera, men det här är nog inte min plats på sikt, det är det inte. Med det sagt är det inte så att jag ångrar att jag lämnade mitt gamla jobb, där ville jag vara ännu mindre. Men jag hade gärna känt som jag gjorde ganska tidigt på mitt förra jobb, att här vill jag vara! 

90-talet var väl ändå lite sjukt?

Elvira går i femman nu, och jag vill minnas att jag åtminstone började intressera mig lite för killar i den åldern.

Men var det inte lite konstigt att min mamma, då 34 år tyckte att jag skulle bli ihop med killar vars pappor var snygga? Och sen pratade hon om någon eller några i klassen vars pappor var slanka, hade håret kvar osv. jag lämnar personerna onämnda för allas skull.

Visst hon var väl inte jätteseriös men är det inte väldigt konstigt... både att jag som 11-åring skulle bedöma om folks pappor var snygga och att mamma pratade högt hemma om vilka i min klass som hade snygga pappor. Allt med detta är så främmande idag. Tack 90-talet för att du stannade kvar på andra sidan millennieskiftet!

Min man poeten.

 Min man här hemma (nej vi är inte gifta men hans bild av mig på sin telefon är Planktons "Karen my computer wife" så vi är så gott som gifta) är en sån poet ibland. Häromdagen kom han drömmande in i sovrummet och pratade om att han kände en sån själslig glädje över att vi har en öppen papperskorg i vår klädkammare. 

"Det är nåt tillfredsställande med en öppen papperskorg. Nere i köket måste man sortera allt men i den öppna papperskorgen kan man slänga lite vad som... papper, plastförpackningar... ja det är lite som sopkorgarnas motsvarighet till internationellt vatten". 

Inte för att jag är någon vidare poesikännare men detta hade kunnat vara en del av en dikt i en delfinal av poetry slam, visst?