Stillad stress och nykär.

 Kan man vara nykär i ett gäng kollegor? Nä men det känns nästan så. Vi har en orimlig press på oss uppifrån vilket folk hanterar lite olika. I veckan under ett möte där vi egentligen avslutade tidigt hade vi en impromptu debriefing session som verkligen behövdes och lyfte saker som prestationsångest, stress, dåligt mående i allmänhet och alla var så genuint omtänksamma och öppna både för att prata om och ta in andras mående. Vilket fint betyg på en sån ny grupp att folk vågar säga hur det egentligen är. Det finns såklart smolk i bägaren gällande vissa saker men jag känner mig ändå lite nykär i allmänhet, lite som när man landat i ett förhållande och ba det här duger tillsvidare, jag ska ingenstans. Vilken skön känsla ändå, ska bara rida ut tre månaders statlig provanställning till. 

Min studsigaste studshalva!

 Kommer ni ihåg begreppet studshalva? Något som är sådär sjukt osannolikt som inte borde hända men som ändå hände. Som tex när man studsar en studsboll som klyver sig i mitten under uppstuds och landar med ena halvan på sin storasysters axel. Det är en studshalva, jag har skrivit om det förr.

Idag på jobbet pratade mina kollegor om att få förstår hur många som jobbar på vårt jobb. Det är ett statligt verks huvudkontor med 800 anställda. Och att folk är sådär "åh jobbar du där, då kanske du känner Pelle!?" Då fick jag berätta om min studsigaste studshalva tror jag, som inträffade för nästan 20 år sen. När Kamilla flyttade till Danmark gick hon ju först i 10:onde klass och sen började hon gymnasiet ett år senare med 83:orna. I gymnasiet hade hon några tjejer i klassen som hon blev väldigt bra vän med, Nanna bland annat. Jag träffade Nanna flera gånger, både när jag hälsade på hemma hos Kamilla och på Roskilde bodde vi i samma tältläger.

När jag några år senare var i Oxford lärde jag känna en dansk tjej som hette Lise. Vi pratade en del men det tog några veckor innan vi gick igenom varifrån i Danmark hon kom och sådär. Hon sa att hon var från Ålborg och jag ba jag känner en tjej som bor i Ålborg! Som flyttade dit från Sverige när hon var 16. Ja hon bodde egentligen utanför Ålborg, i Svenstrup. Hon ba "är det Kamilla"? Så visade det sig att Lise och Nanna var barndomsbästisar. En vecka senare kom Nanna och hälsade på dessutom. Sjukt kul och väldigt oväntat. Men det blev ju i princip:

"åh är du från Danmark, jag känner en tjej som bor i Danmark."

"Är det Kamilla?"

Poddarna som förvann.

 Jag tog semester från många år av idogt poddlyssnade till förmån för endast lyssna på en enda artist mellan april och ungefär nu. Jag tror ärligt att jag bara inte orkade med nåt nytt. Sist jag hade en stressig period såg jag om Rederiet från säsong 10 ungefär, nu landade jag i min tredje genomgång av Downton abbey samt endast en musikalisk stimuli, förutom mitt eget pianospelande.

Senaste månaden har Spotify gett mig lite nya spellistor som är i linje med det jag vill lyssna på just nu och har gett mig flera alternativ till Lewis Capaldi som visserligen inte är lika bra (vem skulle kunna vara det) men iallafall någotsånär likt så att jag får lite variation. Jag hade ju på känn att den här stressen skulle börja avta nån gång i slutet av september och se på fan, här sitter jag och lunchar hemma och blev plötsligt sugen på att lyssna på podd!?

Och igår fick jag faktiskt tummen ur och beställde nya stämskruvar samt strängar till min stålsträngade gitarr, och nya strängar till min nylonsträngade. Båda gav upp samma vecka pianot kom i somras... Ena behöver renoveras helt, den andra behöver bara lite kärlek.

Iallafall så tror jag att jag är okej nu, jag var så jävla stressad i våras men jag tog mig igenom det utan att tappa det helt, så nåt lärde jag mig faktiskt under 2021 när jag kom tillbaka från utbrändhet.