Att släppa prestigen.

 Jag försöker verkligen lära mig att misslyckas inför andra och att va okej med det. På min förra arbetsplats som var rätt toxisk i många avseenden var det svårt att släppa garden men nu känner jag mig rätt trygg i att jag nog är ganska bra oavsett om jag "klarar allt". Jag har sökt tre tjänster internt och har berättat det för nästan alla i min arbetsgrupp. Risken är alltså väldigt stor att jag inte blir erbjuden samtliga tjänster men det känns helt okej. Bara för att en blomma på ängen är extremt vacker betyder inte det att alla andra är fula ju. Med det menar jag inte att jag alltid är den vackra blomman, jo ibland kanske. Men oftast försöker jag vara det och kanske bara är näst vackrast på ängen, eller bara en vanlig maskros då och då.

Den här tryggheten är nu för mig,,men jäklar vad bra det känns att få vara lite prestigelös på riktigt! 

Nytt år och hundra laxar.

Det var så länge sen jag skrev. Det blev ett nytt år. Jag har lagt in en högre växel i mitt mission att kunna säga upp mig från mitt gamla jobb genom att få en tillsvidaretjänst på mitt nya. Den tjänst jag har nu och det jag jobbar med tar slut i sommar så även om jag skulle få förlängt då vi har ett föräldravik så kan jag inte få fast där. Vilket jag var beredd på och något vi pratade om redan vid löneförhandlingen. Men samma dag julledigheten började kom fem tjänster ut på andra enheter varav tre är rätt intressanta för min del. Så jag hänger löst men det är ju också spännande att inte veta var jag kommer hamna. Och måste jag gå tillbaka till mitt gamla jobb må väl det vara hänt, för ett litet tag iallafall. 

Jag började fondspara på allvar för lite drygt ett år sen och denna månad insåg jag att jag helt plötsligt har hundra laxar av mina egna pengar! Det kändes stort för vi har alltid sparat tillsammans så visst det är inte första gången jag har den summan men det är första gången de står på mig och inte är till något särskilt, förutom framtiden då. När jag började fondspara hade jag ungefär hälften så mitt tips till alla economistas där ute är att börja spara i fonder!

 

Tjejhelg!

 Ska träffa mina tjejer som visserligen inte träffas lika frekvent som under pandemin men som ändå är ett gäng att räkna med. Det blir min andra helg på ett par månader som jag är med kompisar på en weekend i en stuga nånstans. Det tar på krafterna, det gör det. Man är ju liksom inte i övernatta på perrong-åldern längre. Att jag haft ont i ryggen i två och ett halvt år gör också sitt. Nät man måste ha lite specialgrejer med sig hela tiden och inte kan sova i vilken säng som helst och sånt.

Men jäklar vad det ger mycket också. Barnen får längta lite efter mamma, jag får tanka energi och ha trevligt. Ja, för fasen. I vår blir det nåt igen, när vi åter ska ses hos Anneli. Hoppas fler kommer då! 

All in.

 Hade lite på känsla efter den där första intervjun att jag inte skulle gå vidare. Sen var jag ute på en stressad lunch efter ett läkarbesök en måndag för två veckor sen och sprang på tre av fem olika chefer från mitt gamla jobb på olika ställen, bland annat den chef som hållit I intervjun. Det var även han som höll i mitt avslutningssamtal. Vi pratade lite om mitt nya jobb, han undrade om jag trivdes och jag sa som det var, att jag trivs så himla bra. Det är en arbetsplats som passar mig bra, folk är ambitiösa, inte missunsamma och vill samverka. Och i ärlighetens namn inte lika gnälligt, sa jag.

 Han sa att han kunde tänka sig det, och menade nog att det är svårt att hitta en arbetsplats med den nivån av gnäll och ältande som förekom på den som vi delat. Dagen efter fick jag ett mail om att jag inte gått vidare och det var säkert en slump men jag kände att han gillar mig och vill att det ska bli bra. Säkert hade han lite dåligt samvete över att behöva skicka det meddelandet men blev glad att höra att jag trivs så bra. För det gör jag. Nu återstår bara att hitta en tillsvidaretjänst innan juli tar slut. Men det löser sig nog. 

Och blev jag besviken? Nä inte så värst. Jag behövde söka för hade ångrat mig annars. Men kände också att det var så himla olägligt nu när jag äntligen tagit mig därifrån. Ja, jag blev lättad mest. 

Möjligheter.

Det är verkligen mitt år i år. Jag känner mig stark, ombytlig, kompetent och med vinden i håret. Känslan av att va på väg nånstans är stark just ju. Jag klarade första sållningen på jobbet jag sökte, en tjänst jag ville söka för tre år sen men som inte var riktigt läge för just då. Och på nuvarande jobb kanske det öppnar upp spännande möjligheter vad det lider. Jag trivs väldigt bra med det jag gör just nu och vet ju förstås att det inte är för evigt då både arbetsuppgiften och anställningen hat ett slutdatum. Men jag känner mig så glad att jag hoppade på det, att jag vågade släppa taget om det som var tryggt och bra men också oerhört dränerande och som jag var så less på.

Det blir bra hur det än blir. Det känns så tryggt. Samtidigt är jag lite jagad av att jag är tjänstledig och verkligen inte vill tillbaka där jag var. Men det är också en stark motivation att jobba för att slippa det.

Och nu två långhelger i rad, tjo!

Barnen.

 Jag har alltid haft en så stark inneboende känsla av att jag MÅSTE ha minst två barn. Så fort någon har endast ett barn av egen vilja tänker jag "hur vågar man ha bara ett barn?"

Och jag tror att det har att göra med att jag vistades väldigt mycket på Barn 3 i Umeå som ung vuxen och såg med egna ögon eller hörde om föräldrar som tog hem sina barn för sista gången för att vården inte kunde göra mer. Det är ju helt ologiskt för flera barn kan råka ut för saker samtidigt. Men om man har fler än ett barn riskerar man inte att förlora sitt enda barn till en sjukdom. Jag tror det är det som är den inneboende rädslan. Att ha levt med barncancer så nära gör något med en.

Jag har en bekant som har sitt enda barn fast i cancerns klor och fick höra igår att det tydligen inte går så bra med behandlingen. Jag har gråtit så många tårar för deras skull.

Jag vet att min inneboende rädsla är helt orimlig. Men jag kan heller inte förstå hur man lever vidare om man förlorar alla sina barn, eller sitt enda barn.

Det är så jävla orättvist.

Hej Tomaaaaas!

 För hundra år sen när vi var frekventa besökare av Huskvarnas öppna förskola jobbade det en fräsig pedagog där som hette Lena. Hon var liten med pudelrockfrisyr och glad uppsyn. Efter att Lena slutade började en annan Lena som var från Luleå och som var motsatsen till ursprungliga Lena, lugn, behaglig och med rakt hår.

Iallafall så hälsade den första Lena på alla som kom in med ett tydligt, rätt nasalt sjungande "Hej Elviraaaaa! Heeeej Kariiiiin" osv. Och när Anders påbörjade sin höst som föräldraledig gick han dit och Lena prövade ett "hej..... Tomaaaaas!" Och då sa han inget och sen fick han heta Tomas tills hon bytte till en annan öppen förskola och behagliga Lena från Luleå kom in i bilden.

Jag fick en ny kollega för några veckor sen som heter Tomas. Det går inte en dag utan att jag vill säga "Heeeeej Tomaaaaass" med nasal röst och han skulle inte fatta nåt. Men han är från Boden så är såklart väldigt behaglig, precis som Lena från Lule.