Transatlantisk dröm.

Ja, fy fan. Jag är hemma idag, förkylningen tog en oväntad vändning igår kväll med hosta och ännu mer ont i halsen. Så jag ringde in sjuk i morse, hes och jävlig. Kändes inte bra men vad gör man.

När jag la mig för att sova igen efter att ringt jobbet vid sju så drömde jag massor av besynnerliga drömmar. Jag fick för mig att jag skulle åka till Kanada, mitt gamla resmål av choice. Allt gick åt skogen förstås, jag fick inte skjuts till flygplatsen utan fick skicka väskorna med grannen i vår bil och sen hitta någon som kunde köra mig. Det slutade med att vi fick låna grannens bil eftersom vår bil redan var på flygplatsen. Konstig planering.

Sen när jag väl kom dit så skulle både Peter och Martin följa med. Jag tror att drömmen utspelade sig för flera år sen för Simon fanns inte med i bilden utan jag bodde i Holmsund och hade inget fast schema eller skola som väntade. Utgår från att det var så iallafall. Eftersom jag hade min gamla röda Carltonväska så måste det varit så. Väl på flygplatsen så hittade jag inte min gate, och var samtidigt tvungen att vakta grannens gamla ruckel till bil så att en knäpp familj inte kunde ta sig in i den, de hade en utvecklingsstörd son som åt glass och absolut skulle sitta i bilen vars dörrar inte gick att få igen för listerna var trasiga.

Men det konstigaste i drömmen var paniken jag fick när jag insåg att jag skulle flyga över Atlanten. Jag var helt förstörd över att befinna mig över öppet hav så länge. Sen vaknade jag och somnade om igen, och då var vi i Kanada, Peter, Martin och jag. Vi skulle åka buss till Vancouver och fick stora problem på bussen också, jag minns inte vad men jag hade en orolig känsla i kroppen när jag vaknade. Jag var också orolig över att jag hade bokat in mig hos Marie och helt plötsligt hade två personer till med mig. Jag ska aldrig mer resa i drömmen, det funkar aldrig så smidigt som på riktigt.

Det är lika fint väder idag som igår och jag vill bara gräva ner mig med halstabletter och TV hela dagen :(