När man gör sitt bästa för att dansa ur sängen varje morgon och arbeta upp några års förlorad karma tycker man att solen borde skina lite extra. Det gör den förvisso men ingen sol utan stackmoln på min himmel. Min kropp har slagit ut och in på sig själv, känns det som.
Jag cyklade till jobbet i morse trots noll sömn (vaknade vid ett och kunde inte somna om) bara för att lida mig igenom två timmars jobb, sen gick det inte mer. Jag fick gå hem, vem orkar cykla i djupsnö liksom? Men, jag tog vägen förbi akuten för att få råd om var jag skulle vända mig med min alltmer besvärande åkomma, jag orkade inte cykla hem för att googla en massa telefonnummer direkt. Jag blev slussad runt lite som sig bör, för att sedan få veta att jag skulle vända mig till min vårdcentral. Vid det laget hade jag redan grinat hela vägen från maxi och efter ett kort uppehåll i väntrummet tog det fart igen. Klockan var bara 9 och jag hade varit vaken i 4,5 timmar. Jag skyller på det. Jag ringde till vårdcentralen och fick tid efter lunch. Fick träffa en väldigt sympatisk läkare och fick även ett recept att hämta ut. Nu väntar jag på att medicinen ska verka och tycker att det är förskräckligt synd om mig samtidigt.
Jag avskyr att vara sjuk, jag avskyr att må dåligt och jag avskyr att måsta stanna hemma från jobbet. Jag ville bara skriva av mig lite. Det är ju för jävligt det här!
1 kommentar:
Nej men fy, vad var det da? Fagel, svin eller mittemellan?
Skicka en kommentar