Den här veckan har det som sagt gått lite framåt på acceptera-att-Karin-bor-här-fronten. Idag var det en väldigt glad liten kille som kom hem från förskolan. Han sa mitt namn flera gånger och för första gången sen jag kom hit pekade han på mina skor och sa "Karins skor" och inte "mormors skor". Tänk att han har gått och trott att jag har hans mormors skor i två veckor nu, som någon simpel tjuv.
I helgen är jag ensam i lägenheten för Johanna, Fredrik och Sami är hos mormor.
Det är lite underligt det där. Det är väl mänskligt antar jag att man blir mycket gladare när man får bekräftelse av någon som är lite svår, för att det känns som att man uppnått någonting extra. Såna där människor som gillar alla är ju inte så mycket att ha, för de gillar ju alla. Men när någon är lite svår är det så himla mycket trevligare när man blir sedd första gången. Jag har alltid trott att det har att göra med makt, någon som är överordnad en själv eller att man vill vara något i denna persons ögon för att det är någon som är lite häftig. Men när det känns precis likadant att få bekräftelse av någon som är några äpplen hög får jag nog kasta omkull den teorin och inse att det handlar om människor i allmänhet som är skeptiskt inställda till mig, stora som små :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar