Hallååå?

Det kan väl inte vara en människa som tittar in här nuförtiden tänker jag. Det är okej.

Nu är det typ försommar här i Småland. Med norrländska mått är det som det kan vara i mitten av juni och därmed kallas för sommar. I veckan har vi haft två dagar med 20-22 grader i skuggan och det är ju norrländsk högsommar det. Men det är ju fortfarande bara tredje maj så försommar it is.

Denna helg är det långhelg, sen har jag bara två arbetsveckor kvar innan jag tar ut min semester, min sista egosemester på kanske två decennier! Efter det börjar föräldraledigheten som sträcker sig till september 2015. Jag vet att alla säger att föräldraledigheten går så fort men såhär innan känns det som oceaner av tid. Att den lilla damen med de kittlande fötterna som vi inte ens vet hur hon ser ut kommer vara en människa som kan gå och kanske säga några ord när jag ska jobba igen. Ofattbart. Och ändå är det en människa med sovrutiner och rörelsemönster som man nästan kan klocka för de är så regelbundna. Som om jag redan kände henne, och till viss del gör jag ju det. Men ändå inte alls. Det är en märklig känsla. Ena stunden vill man bara gråta för att det är så lång tid kvar och hur ska man orka ha såhär ont i rygg, höfter och mage i två månader till. Sen trycker hon plötsligt ut en fot bredvid övre magmuskeln och då kan man trycka tillbaka och så håller vi hand mot fot och allt känns helt magiskt.

Det är verkligen en berg- och dalbana av känslor det här.