Åhh ja.

Livet. Det kom emellan. Jag förstod aldrig vad folk menade med att man inte har tid med något när man har en bäbis. Jag tänkte att vadå, det är väl bara att låta den gnälla om man vill/måste göra något. Då räknade jag inte med att barnet kan ha obefintligt tålamod, en falsett som får The Darkness att framstå som lite basaktigt och en jävla pipa helt enkelt. Plus att bröstmjölken börjar rinna när skriket övergår till vibrerande gråt... Och att psyket hos en nybliven förälder inte tål att den lilla sötnosen är det minsta ledsen. Jag hinner INGENTING. Livet styrs av en 60 centimeter hög sultan som är allsmäktig och vars ord är lag. Med ord menar jag typ "agooo", inte helt olikt den gamla mellanstadieklassikern "Finsk vaggvisa" fast med tandlöst leende.

Men det är fantastiskt, ibland måste jag nypa mig lite i armen för att fatta att hon är vår bäbis och att hon råkade bli den sötaste blandning av oss två som man någonsin kunnat föreställa sig!

Så är det, den elvirianska tideräkningen har börjat och livet blir aldrig som det var förr.