Middagsfrid.

I tre månaders tid har vi ätit i skift eller så har jag ätit ammandes i soffan, tiden mellan fem och sju på kvällen har varit en riktigt gnällig period. Men inte nu! Igår fick vi äta middag med en kvittrande och skrattande liten bäbis som satt i babysittern vid bordet. Jag intog även lunchen på samma sätt utan protester men med två avbrott pga babysitterns fantastiska förmåga att få igång tarmarna på de små. Man ba, är det värsta över nu? Kommer vårt temperamentsfulla lilla gull låta oss leva ett någorlunda normalt liv? Vi hoppas på det, hallelujah!