Julårsafton och löften.

Eftersom vår jul med Anders del av släkten den 20:e december kom av sig på grund av två kräkincidenter den 19:e kommer vi fira jul i morgon mellan 15-18. Det är lite fantastiskt att vi har en hel pappkasse full av julklappar stående i sovrummet trots att det är den 30:e december! Det är även lite fantastiskt att det endast var två kräkningar och inte någon kräksjuka som däckade oss vuxna halvvägs till Umeå heller. Däremot en förkylning som däckade mig i förrgår, usch alltså men bara halsont än så länge.

Vi har firat jul i Umeå med alla kusiner men är nu i Vallentuna för inringning av nytt år.

Jag har bestämt mig för två nyårslöften som kommer här:

1. Jag ska ta tag i mitt bilkörande och bli okej med att köra bil.
2. Jag ska träna 220 träningspass nästa år.

(I höst utmanande jag mig själv till 90 pass på fyra månader men efter sammanlagt fyra veckors sjukdom drog jag ner det till 80 och det klarade jag!)

I övrigt ska jag vara en närvarande förälder och sambo samt en god människa. Och så ska jag ju börja jobba deltid, åh vad jag ska njuta av all extra tid med vår lilla solstråle och pratkvarn!

Tack och hej!

Eller bara ett nej...

Alltså allting i mitt (professionella) liv är så deprimerande ojämställt att jag inte ens orkar börja klaga. På riktigt alltså, jag vill bara gråta och riva mitt hår ibland över gubbkulturen som är så genomrotad att den typ syns genom väggarna. Kanske har det blivit ännu tydligare sen jag fick en dotter och känner att jag måste ta fighten lite oftare än innan för att över huvud taget känna lite hopp. Och så ser jag sånt här trams i mitt Facebookflöde för att folk (visserligen en idiot men ändå) har gillat det och ba hej stenåldern, det blir fan inte bättre än så här. Ugg.

Veckan före veckan före dopparedan.

Snart är det jullov men först en sista slitig vecka på jobbet med allt som ska avslutas. Sen blir det fredag och ledigt i 19 dagar, tjoho! Jag har visserligen bara jobbat i två månader sen min senaste långledighet men fy vad trött jag är mest hela tiden. Det är svårt att värja sig mot mörkret!

Resa till barn.

Tänk att jag har varit ensam hemma i tre hela dagar denna vecka! Anders och Elvira åkte till Stockholm i måndags efter våra frisörbesök.

Jag kom hem från jobbet (efter avkrok till garnaffär som jag aldrig hunnit annars) och upplevde hur tyst ett hem kan vara när ingen har varit där på länge (vilket är rätt skillat med tanke på min tinnitus). Men det är klart jag längtade ihjäl mig lite också och nu är jag i Stockholm sen igår kväll. Ordningen är återställd, volymen lite högre och framförallt är de blöta snorpussarna lite fler.

Puss puss.

Resa med barn.

Idag har jag och Elvira förflyttat oss från Vallentuna till Huskvarna. Det är alltid lite spännande att försöka få till någon typ av komfort samtidigt som barnets humör och blodsocker ska hållas på en jämn nivå, ja alltså det finns mycket jag hellre skulle göra.

Efter att ha rest ensam med bebbe ett antal gånger kan jag nu bekänna mig som lite av en expert. Här är mina bästa tips:

*Packa INTE mer än nödvändigt. Nej, barnet behöver inte fyra vinteroveraller, ett paket blöjor eller annat skrymmande. Tänk en vanlig dag och utgå från det x hur många dagar. Förmodligen finns tvättmaskin om det är människor (släktingar) som ska besökas och då kan man dela dagarna med hälften. Följ detta råd, förutom...

*ta med hela apoteket. Det kostar tusentals kronor att ha barn, bara i apotekspengar alltså. Har man köpt nässug, nässpray, Alvedon, tre sorters rumpsalvor, alsossprit och nagelklippare för småttingar och allting ryms i en liten necessär så ta med det! Det kommer att sprickas tänder och börja snoras på typ alla resor, räkna med det.

*Folk är hjälpsamma. En enda gång har jag inte blivit erbjuden hjälp på ett tåg. Med det sagt bör man inte packa mer än att det ryms i två händer med bäbis i bärsele på mage så att det går att ta sig i och ur i ett svep.

*Ergonomisk bärsele. Av valfritt slag, vi har en ergobaby och det är typ det bästa som går att köpa till barnet. Viktigt att köpa en som båda trivs i (ja, föräldrarna alltså och om barnet otrivs lär det ju märkas ändå) så att man i de fall man är två på resan kan avlasta varandra.

*drick kaffe innan resan! Det säger sig självt att barn utan känsla för nånting här i livet inte ska vara nära en pappmugg med varm dryck i nån dålig behållare på sätesryggen framför. Nej nej. Och det går inte att dricka kaffe med barnet i bärsele heller ju, och där kommer det ju sitta och sova halva resan.

*Alla i kupén/bussen/flyget kommer inte uppskatta ditt barn oavsett om det lever om pga glädje eller sorg. Men allvarligt, gör så gott du kan och jobba för att barnet ska må bra så har de flesta överseende. Och alla gamla tanter älskar barn, så är det bara.

*Borda farkosten med nybytt blöja. Alltid!

*På långresa: ta med mat som går att äta med en hand. Och massvis av barnets favoritsnacks utöver mat förstås.

*små barn (typ 6-12 månader) behöver inga leksaker på tåg/flyg/buss. Kanske en pekbok på sin höjd. Ett nedfällbart bord kan vara tivoli i några timmar, så även dragskor på jackor eller andra små ickeprylar som man aldrig skulle titta två gånger på. En plånbok i läder att tugga på eller bara flörta med alla människor runt omkring, barnet kommer hitta något att göra och definitivt inte titta på sin trötta gamla leksak. Pedagogiska leksaker, släng er i väggen. Bättre utnyttja packplatsen till nåt vettigt (typ godispåse som kan ätas när barnet sover i bärselen).

Det var min kompletta reseguide. Kanske är den inte komplett och bygger endast på anekdotiska bevis men kanske hjälper den nån.

Hälsningar / hjälten som flög till Umeå för en tre dagars tripp med endast 10-månadersbäbis på magen och 30 liters ryggsäck på ryggen. Med blöjor och presenter i. Det ni!

Inte så jobbigt.

Jag trodde aldrig jag skulle känna såhär men jag är faktiskt lite peppad på att få gå till jobbet igen. Ja, göra nåt typ. Jag är oändligt tacksam för den här tiden och har njutit som bara den men just nu känner jag även att tålamodet tryter ibland och att jag är lite less. Jag vill bara vara Karin lite oftare, kunna äta lunch och gå på toa i lugn och ro. Få tänka färdigt en tanke typ. Att ha jobbet som andra hem istället för lekparken.

Elvira har troligtvis fått vattkoppor, oplanerat kan ju tilläggas eftersom folk kanske tror att jag haft ett finger med i det spelet. Nä, så roligt hade vi inte. Här har jag gått och undvikit öppna förskolan i flera veckor för att inte dra på oss massa virus sista månaden hemma. Och nu får vi inte ens gå dit.

Jaja, solen skiner iallafall denna sensommardag så vi ska nog pallra oss till lekparken om inte allmäntillståndet försämrats efter lunchvilan. Så har vi det.

365 dagar som nummer två.

För exakt ett år sen hade jag varit inskriven på förlossningen i 12,5 timmar och ungefär precis nu började värkarna bli svåra att klara utan epidural. Särskilt med tanke på att barnmorskan som undersökte mig vid tiotiden bedömde 5 cm öppen när den som undersökte fem timmar innan tyckte att det varit 6 cm. Nåväl, ut kom hon till slut efter en förlossning där min kropp inte fattat ett skit av vad den skulle göra. Förlossningen var en stor besvikelse på många plan och med en stor blodförlust och sjuk bebis med brutet nyckelben låg vi kvar ända till den sjuttonde juli. Från början i ett rum på förlossningen och sedan i en sal som fungerade som patienthotell flera våningar från Elvira som låg i kuvös och sen uppkopplad i en härva av slangar. Först den sjätte dagen fick vi flytta ihop på familjeenheten på neonatalavdelningen och det var nog då det kändes som att cirkeln slöts, att hon var vår och inte bara till låns.

Nu har det gått ett helt år och att hon är en del av vårt liv är så självklart. En gång kom jag på mig själv med att tänka att jag alltid skulle ha mobilen i närheten hemma för tänk om jag satte i halsen och höll att dö utan att jag hann larma, då skulle hon behöva sitta bredvid sin döda mamma i flera timmar tills Anders kom hem. Och jag tänkte att hon skulle bli så traumatiserad av det och inte en tanke på att jag faktiskt skulle vara död, förrän senare då. Så är det att vara nummer två i sitt liv och det är verkligen fantastiskt att biologin har ordnat det så.

Sprutfri dag.

Tack och lov var hon inte frisk nog för sprutan idag. Det var dags för vaccination nr 3 och inatt var första natten av fem som hon inte vaknade och gallskrek för att hon svettades/hade ont i öronen/var arg för att hon vaknat upp mitt i natten. Hon är inte frisk men betydligt friskare, dock inte frisk nog för att få sprutor. Det får bli nästa vecka istället. Ser inte fram emot det heller men vi kanske hinner vila oss i form inför denna prövning åtminstone.

Där kom värmen!

åh, nu börjar det likna nåt, 18 grader i skuggan, imorgon ska det visst bli 22. Och jag är jätteförkyld sen igår. Skulle egentligen tackat av två kollegor ikväll som slutar innan jag kommer tillbaka men tror inte de uppskattar en virusattack så här veckan innan midsommar. Istället ska jag nog åka till stan och kolla in reorna samt köpa uv-kläder till Elvira, vi måste ju vara beach-klara nu när värmen kommer!

Elvira knatar runt runt på sina små ben och babblar och spexar och förstår (ofta) vad jag säger. Kan knappt fatta att hon är så stor nu!

Den ljuva tystnaden!

Det finns en grej som stör mig mer än precis alla andra grejer tillsammans. Det har gått så långt att så fort det händer blir jag så förbannat förbannad, ja alltså typ skakar, skallrar tänder och fräser spott! Så arg att jag skäms efteråt trots att jag inte ens skällt på nån liksom. Det är så att vår hyresvärd som vi ju delar detta tvåfamiljshus med har fyra barn. Alla är utflugna men de kommer hem titt som tätt. Den yngsta tog studenten förra sommaren och innan dess var detta alltså ett veckoproblem. Deras ljudanläggning är säkert jättefin och dyr och placerad precis under vårt sovrum! Och deras barn har sämst musiksmak i världen, vi pratar amerikansk gospelrockmusikalfusion av typen "oooh jesus, oohhh jesus, in the name of jesus"! Och våra möbler vibrerar av ljudvolymen. Alltså testa att sitta och amma i en soffa som vibrerar av bas till musik du hatar, alltså vi pratar hat som i ögonen blixtrar-hat.

Senast jag fick gå ner och säga till var på nyårsdagen, alltså kvällen efter nyårsafton. Bra festdag liksom. Elvira vaknade gång på gång för att det var illvrål och fest därnere med dans, rungande bas och kultingkastrering eller liknande. Och sen igår då, mitt på dagen. Jag försökte söva lilla damen i sängen och musiken gick igång på max. Jag blev så arg, så arg, så arg. Jag dunkade i golvet med en hantel för att se om hon skulle fatta men nä. Till slut gick jag ner och ville skälla men gjorde såklart inte det. Men jag var så arg att det ju inte gick att dölja. Och om man blivit tillsagd att fönsterrutorna skakar på övervåningen på en söndagkväll borde man väl för i helvete fatta att volymen även är olämplig på dagtid? Nä, det går inte in, man måste säga till, varenda gång. Senare på eftermiddagen hängde det en låda kakor på dörren. Ja det var väl gulligt. Idag är det ganska tyst, stormen ute är iallafall inte överröstad. Message received, för denna gång. För varje gång jag gått ner och sagt till har det varit ungefär 25 gånger som jag bitit ihop. Men nu är det slut med det, jag tänker kräva rätten till vibrationsfria möbler och utsövt barn precis varenda gång, vräk mig om det inte passar. Det värsta är att det verkar som om barnen passar på att spela hög musik när de kommer hem till föräldrarnas hus. För att de inte kan göra det i sina lägenheter typ. Ja men newsflash, era föräldrar bor i lägenhet!

Jag söver henne gärna i vagnen ute men just igår och idag har det varit storm och ösregn så nej tack.

Ute på turné.

Jajjemen, vi har varit på turné i en vecka nu. Vi har betat av ett par dagar i Stockholm, några dagar i Umeå och så tillbaka i Stockholm igen. Vi har träffat hela familjen Stennek med nyaste medlemmen Aria och imorgon ska vi träffa Anneli i Solna. Anders är i Shanghai för tredje gången på ett halvår så vi gör en favorit i repris och invaderar svärmors hem som vi gjorde i december. Lagom till kusin nummer två på denna sida var beräknad tyckte jag men inte bäbisen tydligen för de har gått några dagar över tiden nu och vi väntar med spänd förväntan på ankomsten! Eller jag iallafall, Elvira bryr sig nog lagom mycket om det hela. Vi håller på att farmorträna henne inför att hon ska vara barnvakt när vi ska på bröllopsfest på nationaldagen. Det går över förväntan men ännu har vi inte försökt med slutprovet, att nattlägga den lilla mammagrisen. Hon verkar trivas i farmors sällskap så jag är inte jätteorolig men lite spännande kan det ju bli förstås.

Nu är det Eurovision på tv och jag chillar lite själv i soffan. Ja det var nog det jag skulle säga. Heja Måns!

Hej midjan!

Åh alltså peppen på det. Jag har spenderat tiden mars-maj med den fantastiskt dryga utmaningen "gå ner till min vanliga vikt". Den där orörligheten jag drabbades av från vecka 20 kombinerat med illamående vid minsta blodsockerfall satte 9,5 extra kilon på min stackars lekamen och ammandet tog inte bort ett dugg kan jag ju meddela. Kanske för att jag typ levde på hembakat och pinvinstänger. Jaja, det tog slut i februari och sen dess har jag ätit väldigt mycket mat men lite mindre gotta. Och gått väldigt långa och många promenader. Nu har jag mindre än ett kg kvar till min inskrivningsvikt och kan ha mina vanliga byxor. Hurra!

Våren är här!

Mycket har hänt sen sist, mest vardagliga saker. Jag känner lite pepp inför att börja jobba till hösten, det trodde jag aldrig. Vissa ba "men kuuul för Anders att vara föräldraledig på hösten, typ sämsta tiden ju". Jamen jag fick ingen och då menar jag INGEN sommar förra året. Först låg jag i min säng med fläkten på i ultravärme utan att kunna röra mig på grund av graviditetskrämpor från hell, sen var jag nyförlöst och med en bebbe som inte ska vistas i solen och fortfarande med ryggont i flera månader till och utan möjlighet att bada före sista veckan i augusti när det liksom var klart med nyförlöstheten. Jag kan säga som så att jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag ville ha ledigt hela sommaren med en skön bäbis som typ redan knatar runt på egen hand och hittar på bus och med en kropp som går att använda. Nej nej.

I övrigt är allt fint, tiden som börjar nu ger mig så oändligt mycket pepp att jag börjar fatta Ronjas vårskrik bland vitsipporna. Hurra, så känner jag och promenerar fyra mil i veckan för att jag kan!

Och gungar.

Ibland åker vi buss med, då kan man sitta och filosofera en stund. 

Tala är silver.

 Hej bloggen. Nu skriver jag med hjälp av diktering, så jäkla roligt! Jag rör alltså inte vid tangentbordet. Det funkar förvånansvärt bra även om det känns lite konstigt att sitta här i min ensamhet och prata med iPaden. Anders och Elvira är ute och går, jag har oceaner av tid för mig själv och det utnyttjar jag förstås kungligt. Attans nu kom dom hem. Väl mött.