söndag 13 december 2015
Eller bara ett nej...
Alltså allting i mitt (professionella) liv är så deprimerande ojämställt att jag inte ens orkar börja klaga. På riktigt alltså, jag vill bara gråta och riva mitt hår ibland över gubbkulturen som är så genomrotad att den typ syns genom väggarna. Kanske har det blivit ännu tydligare sen jag fick en dotter och känner att jag måste ta fighten lite oftare än innan för att över huvud taget känna lite hopp. Och så ser jag sånt här trams i mitt Facebookflöde för att folk (visserligen en idiot men ändå) har gillat det och ba hej stenåldern, det blir fan inte bättre än så här. Ugg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag fick en liten hjärnblödning i lördags då jag sprang på en tjej jag jobbade med för typ fem somrar sen. Hon gifte sig nu i sommmras och har som mål att vara fru och mamma på heltid.
Men i väntan på barn vill hennes man inte att hon jobbar, så hon går hemma och städar och pysslar.... och erkänner att det är långtråkigt och att hon gärna skulle extraknäcka som servetris eller nåt, bara för att få komma ut lite...
Men han vill ju som sagt inte det, såatte.... hon dammtorkar.
Känns ju väldigt 2016.
Skicka en kommentar