Med facit i hand.

Han är här nu! Jubel och bjällerklang!

Ja han har ju varit här i en vecka och det är sådär nypa-sig-i-armen-overkligt att allt gick så himla bra ändå och att han är en perfekt liten bäbis som krånglar lagom mycket och tittar vindögt när han inte sover.

Vi myser väldigt mycket men jag har varit hyfsat yr i huvudet efter ännu en blodförlust av det större slaget så vi tar det väldigt lugnt. Utöver förlusten var det en riktigt bra förlossning... det sägs att en bra förlossningsupplevelse kan läka en dålig, vet inte om det stämmer och har varit så himla irriterad på att folk pratar om att en bra förlossning kan bli en slags revansch. Revansch på vadå undrar jag? Att ett organ i kroppen som arbetar helt autonomt är uttröttat ena gången och fungerar den andra? Att ett barn bajsar i vattnet och drar på sig en infektion och det andra inte?

Men att det kan läka en besvikelse över en kropp som inte fungerade som den skulle kan jag ändå köpa lite lättare fast ändå inte.

Hursomhelst så är jag så lättad över att den här skiten är över nu, så många timmar av ångest och mental förberedelse och tårar som gått åt de senaste 20 veckorna, ungefär när det slog mig på allvar att jag inte kommer undan. Och så var det bara över!

Jag som oroat mig så mycket för att jag inte hunnit bonda med barnet i magen för att allt det andra tagit så mycket tid men det blev som jag trodde; att när han väl kom ut så skulle det vara finnas där. Den där oändliga kärleken och glädjen över att få ännu en liten minimänniska att rå om och älska i all evighet. Och i efterhand var det så värt det...  inte så att jag nånsin gör om det för min kropp och mitt psyke ska inte vara i det tillståndet men jag är iallafall inte rädd för att föda barn längre!