Försöker lära vår nyblivna fyraåring att mammor inte kan leka rollekar och att man kan leka själv. Ibland uppstår ett moment där det ljuva ljudet av ett barn som pratar med sig själv hörs inifrån hennes rum, i hallen eller valfri annan plats där spontan lek kan uppstå men oftast är det efter 100 procent tjat i stil med "mamma kan du leeeka mää määäj" och jag orkar inte leka när Herman sover en kort stund på förmiddagen. Om det finns någon tid efter att ha tömt diskmaskinen, sopat golven, städat bort frukosten och packat badkläder och picknick så vill jag faktiskt andas, låt en kvinna andas för sjutton.
Men nu sitter jag i källartrappan och lyssnar till det ljuva ljudet av ett barn som leker själv med inslag av att det kommer en legohästbil och kör över min telefon ibland. Och jag behöver fortsätta packa och städa och kan göra exakt inget av det men det känns ändå lite som en seger! Hon leker själv med stöd av att jag är på replängds avstånd.
Nu kom det en legogubbe och cyklade över mitt ögonlock men jag säger inget för det är väääldigt bra att grabben lärt sig knyta.
Och vad är det för vits med att ha en miljon leksaker och ett lekrum i källaren om inte allt kan ligga framme och skräpa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar