Den som tar ton...

Ibland har man kanske en självbild som inte överensstämmer med verkligheten. På mitt jobb verkar folk tro att jag är lite av en teaterapa. Varje gång det vankas nån form av grupputveckling som innebär att man ska spela eller agera på nåt sätt så brukar jag spela över ordentligt. Lite för att jag tycker lite synd om den som håller i aktiviteten och ska försöka engagera 40-50 personer där ca 30 sitter bakåtlutade på stolen med armarna i kors och resten sitter och fnissar. Ett tag där mellan 2008-2012 var det rätt inne med forumspel och jag deltog i flera både som student och i jobbet. Därför tror vissa kollegor som var med på den tiden att jag är sån men egentligen så är jag rätt obekväm med det.

Och idag hände nåt som gör att jag tror att den här rollen är något som jag utstrålar och inte bara får leva med på grund av gamla meriter. Idag skulle det sjungas för kollega i fikarummet (alla får sång på födelsedagen) och för tre år sen slutade den flummiga damen som även sjöng i kör som alltid tog ton. Då togs stafettpinnen över av en värdig efterträdare, lagom flummig dam i ledning utan känd körbakgrund. Idag var hon inte heller där varpå en person i ledningen som inte känner mig särskilt väl alls tyckte att jag var den självklara vice-tontagaren!? Min självbild känns inte helt bekväm med det här, jag vill liksom inte vara på väg mot flummig tant som tar ton-träsket men det verkar inte bättre än att det barkar dithän.

Jaja, hellre det än att sitta bakåtlutad med armarna i kors.

Friska sjukdagen.

Så passande, Herman hade sin friska vabdag på min sjukaste dag. Jag fick 39 graders feber på måndagskvällen och däckade vid sju av feberfrossa (jag låg och kramade Herman hårt i sängen i tre timmar för ett värma mig). Herman blev typ frisk igår och att vakta en rastlös ettåring när man själv knappt kan stå upp på grund av yrsel är ju sådär skojigt. Elvira fick iallafall gå på förskolan både måndag och tisdag. Igår kväll sa jag till Anders att jag såg fram emot imorgon då jag skulle kunna ta igen min sjukdag med att vara hemma heeelt själv och bara vila i åtta timmar (total jinx). Klockan tre i natt vaknade vi av att Elvira grät över ont i halsen och hon hade även 39 graders feber. Till råga på allt har jag två deadlines på jobbet som måste vara klara på måndag, inte alls stressad över det.

Nu ska jag äta glass till sorlet av Musses klubbhus eller annat skräpigt barnprogram samt lyssna på idel gnäll. Att vara sjuk och tvingas ta hand om barn är möjligen det allra svåraste med att vara förälder, samtidigt det ju bra för man drar sig ju för att gå hem sjuk när det är jobbigare att vara hemma.

Dra dra min gamla oxe...

Vi befinner oss mitt i oxveckorna, men som tur är får man ju som tvåbarnsförälder lite härliga avbrott i form av vab. Allt är ju inte en lång raksträcka till våren utan lite dikeskörningar och febriga glasspauser måste vi allt ha, jajjemen.

Just nu ligger Gris 1 i soffan med ipad och Gris 2 snusar gott i sängen så länge jag ligger bredvid. I natt ringde jag 1177 och låg i 35 minuters kö och kämpade för att inte somna. Orsak: möjlig feberkramp men ändå lite osäkert liksom. Vi vaknade av att Herman hade panik och skrek och var alldeles skräckslagen samt darrig. Oklart om han haft kramper innan eller bara typ drömt någon läskig feberdröm. Han vägrade dricka vatten och var jäkligt förbannad samt kokhet. Sen somnade han om efter en flaska ersättning medan jag tänkte att om vårdguiden säger akuten vid feberkramp och han kanske hade feberkramp så är det bäst att ringa. Trots att jag sett ett barn krampa förr och det var inte ens i närheten av det men vem vill chansa liksom. Efter samtalet somnade vi om och båda barnen sov till efter åtta. Härligt ändå. Nu vill jag ha vår.