Tankar.

Jag har drabbats av ett hälsoproblem som gjorde att jag hade svårt att somna häromdagen. I kombination med det försökte jag läsa mina journalanteckningar från de två senaste vårdbesöken. Jag hade nämligen en läkare som säkert är duktig men han är väldigt dålig på att förmedla det han menar på ett sätt så man förstår. Att läsa anteckningarna gav lite klarhet i hans bedömning och jag blev mindre orolig. Men i samband med det började jag läsa de anteckningar som skrivits om E och det var så många på grund av hennes första tid när varenda medicin och syremätning skrevs som en separat notering.

Och jag blir fortfarande tårögd av att kastas tillbaka till den tiden, så oerhört sköra vi var. Och jag har ju alltid hävdat att E var onormalt otrygg under så lång tid, det börjar typ släppa nu. Och visst, en del av det är säkert kopplat till hennes lite försiktiga personlighet. Men om jag, som en hyfsat tänkande och medveten människa har så traumatiserade minnen från den tiden. Hur är det inte då för den som förlorade precis all sin trygghet, bröt nyckelbenet och fick ligga utan smärtstillande i fyra dygn? Som hade ont i huvudet på grund av fostersvulst orsakad av sugklockan och fick ligga i en genomskinlig låda av plast under sin första vecka i livet, den tid andra bebisar i princip bor i föräldrarnas famn?

Jag har pratat med vårdpersonal om detta men blivit lite avvisad, som att det inte skulle spela nån roll.

Men nog fan borde det spela roll?