Overkligt.

Det var ju länge sen, eller aldrig, som jag hade en förkylning med en släng av dödsångest. Inte bara för min egen skull, utan för barnen, Anders, våra grannar i trapphuset som består av flera riskgrupper. När jag fick känningar i halsen följt av torrhosta flyttade jag ut till en madrass i vardagsrummet och undvek att natta barnen. Det är ju jättelätt att hålla avstånd till en tvååring, men så gott det gick. Isolerade mig i 9 dagar med hostan från döden. Torrhostan blev en otroligt seg hosta, som att försöka hosta upp seg kola. I lördags vände det på en timme, helt plötsligt gick hostan från omöjlig till som en lätt förkylning.

I söndags började jag känna mig bättre, som att det var över. Började röra mig utomhus igen i tisdags. Igår hade jag en obehagligt torr känsla i halsen igen, men den är borta nu. Tisdag och onsdag har jag fått obehagliga tröttattacker, vill typ somna stående.

Så himla drygt, när blir man frisk egentligen? 14 dagar sen första känningen idag. Om man inte räknar med den konstiga huvudvärk som jag drogs med i nästan en vecka innan dess.

Nej-sägare.

Jag tog en liten jobbpaus. Jobbar ju hemma så piskan är lite mer som kittel än verklig piska.

Nä men allvarligt, jag behövde ventilera mitt jobb, det går liksom ut på att säga nej till allt som folk frågar om. Eller ja, men "med följande villkor" typ. Och då tänker jag att det här jobbet passar inte mig, enligt min självbild är jag möjligtvis lite väl realist men nog är väl jag en ja-sägare?

Jag tror nämligen det är därför jag bara tycker det är jobbigt att säga nej. Jag kan tänka mig att inspektörer som är lite mer "inspektörstyper" kanske tycker det är lite kul att säga nej, och lite skojigt att ha rätt. Som tycker det är lite kul att (bildligt) slå folk på näsan med lagboken. Samtidigt vet jag ju vilken sorts inspektör som jag själv skulle vilja bli bemött av?

Alltså är jag kanske på rätt plats ändå. Jag skulle bara vilja få säga ja lite mer.

Coronakarantän eller leva som vanligt?

Är det bara jag som typ älskar att va hemma? Jag känner i princip ingen skillnad i min vardag, dels för att Jönköpings kommun först i torsdags bestämde att man fick jobba hemma om man ville, innan var det typ "är du inte riskgrupp med läkarintyg ska du va på jobbet". Men också för att jag nog inte gör så mycket? Visst, inget Leos och inget badhus och det går ju inte att ta med sig ett hostande barn på bussen nånstans. Men när man avråder från resor i sommar så känner jag ba jaha, så skönt, då blir det hemester utan bilåkande till massa släktingar utan AC. (Jippi)

Så det kanske inte är så konstigt att jag inte känner mig särskilt trängd av situationen. Jag har ett välutrustat gym i källarn, ett berg i ett naturreservat en km bort, världens finaste vätterstrand på gångavstånd, och ett förråd fullt av garn. En elcykel så jag slipper åka buss i alla väder om jag vill. Tre mataffärer på mindre än en kilometers avstånd så risken att nåt tar slut på samtliga affärer är typ obefintlig? Privvad tillvaro kanske? Men det känns lite som att senaste åren har vi gjort allt vi kan för att trivas så bra vi kan på hemmaplan...

med andra ord legat i hårdträning inför detta!?

När längta inte räcker till.

Har jobbat i två dagar, jobbar halvdag idag och sen går jag hem.

Det märks att jag varit borta mycket för Herman blev alldeles exalterad när jag kom hem igår. "Heeeeeej maaaamma! Jag har.. Jag har... Jag har älsk... Jag har ÄLSKAT efter dig!"

Jag hade såklart älskat efter honom med. ❤