Är det bara jag som typ älskar att va hemma? Jag känner i princip ingen skillnad i min vardag, dels för att Jönköpings kommun först i torsdags bestämde att man fick jobba hemma om man ville, innan var det typ "är du inte riskgrupp med läkarintyg ska du va på jobbet". Men också för att jag nog inte gör så mycket? Visst, inget Leos och inget badhus och det går ju inte att ta med sig ett hostande barn på bussen nånstans. Men när man avråder från resor i sommar så känner jag ba jaha, så skönt, då blir det hemester utan bilåkande till massa släktingar utan AC. (Jippi)
Så det kanske inte är så konstigt att jag inte känner mig särskilt trängd av situationen. Jag har ett välutrustat gym i källarn, ett berg i ett naturreservat en km bort, världens finaste vätterstrand på gångavstånd, och ett förråd fullt av garn. En elcykel så jag slipper åka buss i alla väder om jag vill. Tre mataffärer på mindre än en kilometers avstånd så risken att nåt tar slut på samtliga affärer är typ obefintlig? Privvad tillvaro kanske? Men det känns lite som att senaste åren har vi gjort allt vi kan för att trivas så bra vi kan på hemmaplan...
med andra ord legat i hårdträning inför detta!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar