Förena nytta med nöje.

Det positiva är ändå att när jag ringde vårdcentralen i panik över min ökande tinnitus så fick jag tid efter helgen, hann alltså gå och oroa mig en tid men nu känns det faktiskt som att ja, den beror på stress och nackproblem. Jag har försökt stressa av nacken senaste dagarna och igår natt så vaknade jag och ba drömmer jag eller var är ljudet? Jag satte mig upp, gick på toaletten för att se om jag liksom drömde att det var borta. Kunde inte somna om på grund av lättnad. Och det visar ju kanske att jag, när jag är avslappnad, slipper det. Ska bara komma på hur jag sänker axlarna i vardagen med, för så fort kroppen är igång stegrar ringandet igen. Som att jag har ett eget litet nacklarm som talar om vad som är bra och vad som är dåligt.

I alla fall så kom jag till vårdcentralen och det kändes typ som att en läkare och psykolog väntat på mig och ba kom här och berätta. Och det kanske är det här som krävs för att folk inte ska hamna i utmattning. En stark varning som inte går att bortse från, och insatser på en gång. Det är bara för jävligt att det ska behöva ske över huvud taget.

Iallafall så tyckte psykologen att jag måste fylla på med sånt som ger energi. Jag vet faktiskt inte vad det skulle va, då det enda jag gjort som ger energi är handarbeta, och handarbetet har säkert bidragit till stelheten i nacken. Men både jag och A tycker att vi har det rörigt hemma och för mycket grejer framme. Jag vill typ slänga allt. Men det kanske inte är så proaktivt att slänga allt. Så jag tänkte ju att nu när jag sitter mitt i den här skiten och knappt kan röra mig, så kan jag ju passa på att rensa i lugn och ro. Och det är ju precis den typ av tankesätt som gör att man hamnar i stress, att hela tiden passa på att göra saker som måste göras när man får lite tid över. Men om det sen får en att må bra, hur ska man värdera det då?

Jag fick två besked om kollegor igår som fått betydligt värre och verkliga hälsoproblem än vad jag har. Och det gör ju dels att det eviga dåliga samvetet mot allt som även har bidragit till denna stress växer, för att "min sjukskrivning är mindre värd än deras" och kollegorna som är kvar får ta hur mycket som helst. Men nej, alltså. Jobbet kan ta sig i röva.

Stress.

Jag tyckte ju jag var lite före mig själv med att känna in att jag var stressad i höstas och ta till drastiska åtgärder för att inte hamna DÄR. Sen kom Corona-våren med 140 veckors vab, lika många sjukdagar och ensam på arbetsuppgifter som varit onormalt krävande just i år, inte likt nåt annat år. Förra veckan vaknade jag upp en dag och var så extremt ljudkänslig och när jag skulle lägga mig på kvällen hade min 16 år gamla tinnitus som jag inte tänker så mycket på ökat i styrka och blivit riktigt jävla pissjobbig. Utan anledning. Jag ringde vårdcentralen efter en natt utan sömn och efter det fick jag en trötthet i nacken som inte liknar något annat.

Jag har nog gått och spänt mig i över ett halvår, vet inte ens hur man sänker axlarna typ. Jahapp. Jag hamnade kanske inte DÄR men känner mig bra nära den där väggen. Om inte annat förbaskat uppgiven.

Att vara eller inte vara (nära).

En sak som slog mig idag var hur alla kollegor som jobbar hemma då och då skiner upp på jobbet. Alla är så pratglada och i behov av mellanmänslig kontakt. Samtidigt som det är så skönt att folk håller avstånd på alla andra ställen. Våren 2020 är verkligen våren då vi insåg hur mycket det betyder att ha folk nära men också på avstånd.

Det är en konstig tid vi lever i!