Jag tyckte ju jag var lite före mig själv med att känna in att jag var stressad i höstas och ta till drastiska åtgärder för att inte hamna DÄR. Sen kom Corona-våren med 140 veckors vab, lika många sjukdagar och ensam på arbetsuppgifter som varit onormalt krävande just i år, inte likt nåt annat år. Förra veckan vaknade jag upp en dag och var så extremt ljudkänslig och när jag skulle lägga mig på kvällen hade min 16 år gamla tinnitus som jag inte tänker så mycket på ökat i styrka och blivit riktigt jävla pissjobbig. Utan anledning. Jag ringde vårdcentralen efter en natt utan sömn och efter det fick jag en trötthet i nacken som inte liknar något annat.
Jag har nog gått och spänt mig i över ett halvår, vet inte ens hur man sänker axlarna typ. Jahapp. Jag hamnade kanske inte DÄR men känner mig bra nära den där väggen. Om inte annat förbaskat uppgiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar