Tant med civilkurage.

 Anders och Elvira var i lekparken igår och Elvira ville leka kurragömma. När hon räknade sprang han långt upp för en kulle och gömde sig bakom ett träd, ställde sig på huk och kikade rätt länge på när hon letade runt i lekparken nedanför.

"Men VAD gör du" sa plötsligt en tant som tyckte att det var suspekt med en man som stod på huk och gömde sig med bra utsikt över lekparken.

"Leker kurragömma" sa han men hon stirrade på honom som att han dragit en uppenbar lögn tills Elvira upptäckte honom och vinkade.

"Jaha ni leker kurragömma, ja men ursäkta då" sa tanten och gick vidare. Och det var såklart rätt jobbigt för Anders att bli misstänkt för lekparkspeddo, men den dagen det står en riktig fuling och gömmer sig vid lekparken och stirrar på barnen så vill man ju att alla tanter ska våga göra precis så!

Somliga är skit värda.

 Elvira satt själv i pysselrummet tidigare i veckan och jag fick stränga order om att inte titta på vissa ställen i hyllan eftersom det var adventspresenter inslagna.

Idag väcktes jag på min sovmorgon av ett paket, det var en toarulle med pärlor i som tejpats igen på båda sidor. Med hängfunktion om man ville ha den runt halsen, för det vill man ju. Hon demonstrerade hur man skulle röra sig för att få den att låta, rätt mycket visade det sig.

Frågade Anders vad han fick, och jo han hade också fått en present. En TOM odekorerad toarulle som hon snabbt tog tillbaka till pysselrummet för att pyssla med, sen försvann den i röran.

"Jag kan fixa en ny present åt dig men då måste du bajsa rätt mycket först" sa hon till honom.

Ja men glad advent då 🤭

Perspektiv.

 Var på urologen idag för stentuttagning och jag har tyckt rätt synd om mig själv ganska många dagar nu på grund av ont och frustration. Urologen ligger mittemot neonatalavdelningen och i väntrummet hörde jag en kvinna som grät förtvivlat i korridoren utanför men hon pratade på ett främmande språk så jag förstod inte vad hon sa till den hon pratade med. När jag väntade på bussen en timme senare kom ett sällskap med en kvinna som grät på samma förtvivlade sätt och pratade samma språk, samt en pensionär från röda korset som höll om kvinnan och stödde henne på väg till taxin. Jag är ganska säker på att jag bevittnade en mamma som åkte hem från neo utan en bebis och nu sitter jag här på bussen och gråter för hennes skull.

Och det är faktiskt inte ett dugg synd om mig.

Coronaanpassning.

 Först skulle vi gå på ett lokalt cafe på glöggmys. Sen kom det restriktioner och vi skulle ses hemma istället och ha glöggmys eller vinprovning i helgen. Sen kom det fram att den mesta smittspridningen sker på middagar och hemmafester och man ska ju inte träffa folk utanför familjen så då bestämde vi att den skulle va digital. Sen fick jag reda på att jag ska ha den här stenten inopererad över helgen och kommer behöva minst alvedon, troligtvis starkare hela helgen för att klara det, så jag sa att jag gärna är med men utan vin. Då flyttade vi på den till nästa helg.

Men ses ska vi iallafall, på något sätt! Det är ju viktigt att hänga med kompisar även om man måste göra det via internet. 

Go your own way, do your own thaang.

 Sitter på bussen kl 5:49 och det är ju en upplevelse i sig. Jag ska opereras idag och att dra upp barnen för att bli skjutsad och klämma in en synnerligen missanpassad lämningstid var inte på kartan. I närheten satt en ung kvinna, i november 2020 när vi levt med en pandemi i snart ett år, och både hostade och snörvlade i händerna. Hon sitter säkert kvar men jag bytte plats.

Och sen gick det på en kille i shorts och nu är jag övertygad om att asocialt beteende är det nya normala.