The bad ex-boyfriend.

Tittade på installationen av Joe Biden och kände mig sådär mysigt hoppfull. Nu har vi äntligen tittat på sista avsnittet av denna extremt dåliga sitcom och börjar läsa på en bra och välskriven bok istället.

Sen tänkte jag att så fantastisk är han ju inte, ändå satt jag där och tindrade med ögonen.

För 15 år sen lyckades jag bryta mig loss från det sämsta förhållandet jag någonsin haft med en annan människa. Han hade så många problem, ibland roar jag mig med att läsa artiklar som ”så känner du igen en psykopat” och han tickar typ alla boxar för grav personlighetsstörning, svartsjuka, psykisk och fysisk misshandel och så vidare. Och jag var helt medberoende. Det spelade ingen roll att fem av våra gemensamma arbetsgivare sa till mig att lämna honom och stanna kvar hos dem, jag var fast. Och när jag äntligen lyckades slita mig loss från honom och skulle börja dejta igen så var jag helt förblindad av alla killar. Jag blev helt knäsvag om någon betedde sig så normalt och ville dejta mig. Normalt var alltså typ att ha ett jobb, en bostad och att kunna betala för sig.

Med tiden fick jag en mer normal lins att titta på mina umgängen genom, och lite så önskar jag att USA utvecklar sig. Man måste inte bli helt förblindad av en president som ser ut som en president, rör sig som en och talar som en. Han kan fortfarande vara en helt vanlig gubbe med förkärlek för att tafsa på unga tjejer. Lite som den fulla och obehagliga släkting som unga tjejer lär sig undvika på kalas. Men i skenet av det som var innan framstår han lite som ett helgon. Och idag kan det väl få kännas så, precis som det kändes på min första dejt med en hyfsat normal människa efter psykfallet Rob.