He's not that in to you.

 Säga vad man vill om SATC, men när Miranda fick höra att killen hon dejtar som är en kanske-man förmodligen bara inte bryr sig om henne tillräckligt så var det en ögonöppnare för mig iallafall.  Jag använder den klokskapen vid alla typer av relationer där jag inte får det gensvar jag kanske velat. Och tar avstånd direkt. Eller ja, vänder mitt bry bort från personen.

Jag har sen jag var liten haft en inneboende stolthet på det sättet att jag direkt tar avstånd från någon som uppenbarligen gillar mig mindre än jag gillar den, jag skulle liksom aldrig nedvärdera mig till att jaga en relation som inte är på lika villkor. Det Miranda fick höra hjälpte mig att sätta ord på det där skavet man känner när man inte får gensvar. Nu ser jag det här gå igen i min son, som ju är obehagligt lik mig till sättet. Vi hade utvecklingssamtal med hans pedagog häromdagen och pratade lite om hans kompisrelationer. Och det visar sig att den pojke han pratar om nästan varje dag (som för övrigt bodde i vår lägenhet under två trimestrar!) inte alls är någon han leker med särskilt ofta. Någon gång förra veckan var han helt förstörd på väg hem, hade världens sämsta dag. Till slut kom det fram att den här pojken hade kastat löv på honom och sagt att han skulle gå iväg. Igår cyklade vi förbi dem med lådcykeln och pojken vinkade glatt och ropade på Herman och jag såg hur han riktigt svällde av stolthet för att den här pojken ropade på honom.

Så min teori är att han blivit avvisad några gånger av sin lilla idol, och nu visar han inte på förskolan att han egentligen vill vara med den här pojken, för att hans envisa stolthet inte kan med att bli avvisad igen. 

Gud vad jag känner igen mig, kanske läser jag in för mycket i mig själv. Men jag tror att den här extrema rädslan för att visa sig svag, som förmodligen grundar sig i perfektionism, måste vara medfödd. För den börjar så himla tidigt. 

Jag ska köpa bilar för pengarna.

 Jag var med barnen på Willys för att handla några varor nu på eftermiddagen. Eftersom de nästan aldrig får följa med nuförtiden har Herman lyckats glömma leksakshyllan, men idag var Elvira med och drog dit oss innan kassan. Hon kärade direkt ner sig i en ful nalle som hon ville köpa för sin innestående veckopeng, men vi hade inte räknat ihop den ännu och visste inte om den räckte. (Jo det visste vi) Herman blev lite tårögd när vi inte kunde köpa en ny monstertruck till honom, men vi lyckades lämna hyllan utan skrik och panik.

Efter middagen sa Herman "jag ska bara göra en grej" och gick ner i källaren själv. Sen kom han upp med en näve leksakssedlar som han skulle ta med till Willys imorgon och köpa en monstertruck med. Lilla sötis som inget förstår. Det är klart han ska få köpa en monstertruck imorgon, men vi lämnar nog  leksakseuron hemma!

Namaste.

så många gånger som jag försökt utöva yoga men fallit på att jag tycker det är för långsamt och den här skiten har jag inte tid med. En gång 2015 hade jag en verklig ambition att starta igång yoga with Adrienes 30-dagar men föll efter 5 minuter för att Anders åt en morot i samma rum. Jag skojar inte men om tugga var en tävling så skulle Anders lätt vinna OS, han är förbjuden att tugga tuggummi i min närhet för det triggar igång en allvarlig stressreaktion hos mig. Lite grundat i min barndom när frenetiskt tuggande oftast hände när familjen delade på en godis- eller chipsskål och man var tvungen att höka över skålen samt tugga jävligt snabbt om man skulle få nåt. Kan fortfarande inte dela skål med nån som äter fort, får panik. 

Men tillbaka till ämnet, yoga. Igår var jag i sedvanlig ordning ute och gick med min kompis, denna gång uppför berget, runt berget och ner igen. Kombinerat med funktionell träning häromdagen ledde denna promenad till att jag vaknade i morse med ont i HELA kroppen, till och med triceps.

Med en halvtimmes friskvårdstimme kvar bestämde jag mig för att släcka ner i källaren och slå på nybörjaryoga med Adriene efter en timmes jobb på morgonen. Gud alltså, andas, stretcha, tänja var precis var denna kropp behövde! För första gången i mitt liv kände jag att långsam träning faktiskt var behaglig och utan att känna den där stressen av tankar som attackerar var fjärde sekund. Jag har övat en del på medveten närvaro sen i somras, det hjälpte säkert. Men nu är jag taggad, jag känner i själen att jag kanske är på väg att bli en sån som gillar yoga... vem är jag? 

Vi såg en idiot.

 I helgen gjorde jag något jag aldrig gjort förut!

Vi var i parken närmast oss och spelade krocket i solskenet. Sen packade vi ihop crocketgrejerna och lekte i lekparken istället. Det var säkert femton pers i parken, bland annat ungefär tio barn som cyklade nerför branten och över gräset om och om igen.

Då kom det en människa på vuxen-trehjuling och ställde sig vid kanten av gräsmattan och började slå golfbollar in mot mitten, det vill säga mot mitten av parken. Jag såg hur han gestikulerade mot barnen som kom cyklande att de skulle akta sig för att bollar i huvudet vill man ju inte ha, genom att liksom visa med en boll mot huvudet.

Jag kände att mitt inre kokade upp likt på arg tant i park (se några inlägg bakåt). Men mitt civilkurage haltade ändå lite då en vuxen människa på trehjuling med golfklubbor i handen inte direkt signalerar stabilitet och en god känsla för rätt och fel. Och jag ville liksom inte hamna i ett läge där jag skulle behövs försvara mig med krocketklubborna.

Men vi började gå hemåt och det störde mig något oerhört, så jag ringde faktiskt polisen. Inte akutnumret utan det andra.

Vi kom hem och Elvira sa "pappa vi har sett en idiot!" Så jag fick förklara och Anders sprang dit för att se om polisen dök upp men då stod idioten och packade ihop sina klubbor och vi vet inte om patrullerande polis nånsin kom dit. Men nu har jag iallafall ringt polisen en gång, och jag tänker fanimig göra det fler gånger!

Nästa igår.

 Alla barn jag känner har haft olika uttryck för det som hände förut. Elvira sa förra veckan, Otto sa förra sommaren, Ludvig nåt annat gulligt som jag tyvärr inte minns. Herman har fallit för det enkla "igår", vilket ju ändå är logiskt. Men nu har han börjat förstå att allt ändå inte hände igår, eftersom Elvira rättar honom och säger nähä, det gjorde du inte igår, igår gjorde du det här! Och beskriver vad han gjorde igår. Så nu har han börjat flika in "nästa" innan det som hände för länge sen igår. 

"Mamma, nästa igår åkte vi till mormor och morfar på julen".

Ja, sant ju.