Säga vad man vill om SATC, men när Miranda fick höra att killen hon dejtar som är en kanske-man förmodligen bara inte bryr sig om henne tillräckligt så var det en ögonöppnare för mig iallafall. Jag använder den klokskapen vid alla typer av relationer där jag inte får det gensvar jag kanske velat. Och tar avstånd direkt. Eller ja, vänder mitt bry bort från personen.
Jag har sen jag var liten haft en inneboende stolthet på det sättet att jag direkt tar avstånd från någon som uppenbarligen gillar mig mindre än jag gillar den, jag skulle liksom aldrig nedvärdera mig till att jaga en relation som inte är på lika villkor. Det Miranda fick höra hjälpte mig att sätta ord på det där skavet man känner när man inte får gensvar. Nu ser jag det här gå igen i min son, som ju är obehagligt lik mig till sättet. Vi hade utvecklingssamtal med hans pedagog häromdagen och pratade lite om hans kompisrelationer. Och det visar sig att den pojke han pratar om nästan varje dag (som för övrigt bodde i vår lägenhet under två trimestrar!) inte alls är någon han leker med särskilt ofta. Någon gång förra veckan var han helt förstörd på väg hem, hade världens sämsta dag. Till slut kom det fram att den här pojken hade kastat löv på honom och sagt att han skulle gå iväg. Igår cyklade vi förbi dem med lådcykeln och pojken vinkade glatt och ropade på Herman och jag såg hur han riktigt svällde av stolthet för att den här pojken ropade på honom.
Så min teori är att han blivit avvisad några gånger av sin lilla idol, och nu visar han inte på förskolan att han egentligen vill vara med den här pojken, för att hans envisa stolthet inte kan med att bli avvisad igen.
Gud vad jag känner igen mig, kanske läser jag in för mycket i mig själv. Men jag tror att den här extrema rädslan för att visa sig svag, som förmodligen grundar sig i perfektionism, måste vara medfödd. För den börjar så himla tidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar