Det här med körkort...

 Jag har haft körkort i över nio år. Det låter ju helt skumt när jag skriver det eftersom jag, samma dag jag tog körkortet, kände en stark känsla av att japp nu är det klart, nu vill jag aldrig mer köra bil.

Och ungefär så blev det ju. Jag körde sporadiskt när vi flyttade hit sex dagar efter uppkörningen, såg till att hålla igång körningen motvilligt men det blev glesare och glesare mellan gångerna.

En gång var jag på Ikea med Elvira 3,5 år, vi hade såklart åkt buss till handelsområdet. Hon stod inne i restaurangen och blickade ut genom glasväggarna och sa "titta så många bilar... dom kanske har mammor som vågar köra bil".

Nu var det mer än två år sen jag sist satt i förarsätet och flyttade vår bil på grund av datumparkeringen utanför mamma och pappa.

Men det har känts på senare tid, en stark känsla av att det både bidrar till en stress att jag inte är bekväm med att ta bilen, och att det skulle minska stress eftersom jag skulle ha en större frihet av att köra bil. Det värsta jag vet med att vara förälder är att ha en massa tider att passa och sträckor att transportera sig... det säger sig ju självt att min stress skulle kunna minska av att kunna ta bilen obehindrat.

Iallafall så var jag på lunch igår med min kompis Jenny som bor här i Huskvarna, och jag pratade lite om detta och hon ba "men vi kan väl åka ut och köra lite?" Egentligen brukar vi gå promenader på onsdagar men så fick det bli, igår övningskörde jag med hennes Ford flesta. Visst, det var mest på parkeringar och safe places men jag fick faktiskt inte någon hög puls och jag lämnade hennes bil med en pepp och ett hopp om att det här kommer gå bra.

Tidigare när folk tvingat mig att köra (oftast på jobbet) har det varit på motorvägar och annat, och då har jag lämnat bilen efteråt med panik i kroppen och andan i halsen efter en situation som kändes fullständigt övermäktig. Sen har det tagit några år innan jag ens närmat mig tanken igen.

Kort och gott så känns det väldigt bra och jag tror det måste ske enligt KBT-reglerna, närma sig långsamt och stanna kvar i känslan även när det blir obekvämt. Men inte för obekvämt. För det har jag provat förr. Och nu ska jag banne mig klara av detta!

 

Mer folk än på 500 dagar.

 Vi åkte på weekendresa i förrgår, till Gekås Ullared. Denna gång testade vi det nybyggda och extremt ocharmiga hotell Ulla, ett vandrarhem med frukostbuffé. Vi brukar åka fre-lör då fredagskvällar verkar vara ett vinnande koncept för att kunna handla utan att bli helt koko.

Julklappar skulle köpas och skvaller avhandlas, som på våra sedvanliga höstresor dit. Bara det att vi inte varit där på 2,5 år och efter över 500 dagars pandemi var det extremt tröttsamt att gå runt bland så mycket folk och intryck, jag tror inte ens jag sett så mycket folk hela pandemin ihopslagen. Hålla avstånd var ett minne blott, förutom att hjärnan inte hängde med kändes det precis som pre-pandemi. När vi lämnade butiken 10:30 på lördagmorgon för att ingen orkade en sekund till ringlade sig kön över hela området, gissad kötid, minst 1,5 timmar. 

Vi fick en vinkväll och kvalitetstid ihop, samt nästan alla julklappar inhandlade. Men jäklar vad trött jag var i både kroppen och själen igår.

Idag ska barnen ha halloweenfest för några kompisar, bara att sätta igång med bakandet då! 

Hajk, husrens och garn.

 Anders skulle på hajk med sina gamla scoutkompisar i helgen lite utanför Norrtälje, så övriga familjen följde med för att hänga med släkten. Vi bestämde att farmor skulle ta barnbarnen och jag åkte med Anders syster för att röja i huset en hel dag i lördags. Egentligen skulle jag och Anders gjort det för några veckor sen men då blev vi hemma eftersom nån var förkyld eller nåt sånt.

Jag har bara varit inne i det huset en gång förut, det var 2011 och jag minns att jag blev irriterad för att mina strumpbyxor fastnade i kartongerna som stod travade på golvet. Det var tre eller fyra flyttkartonger i höjd, fulla med grejer staplade längs hela nedervåningen, man fick liksom klämma sig fram i en trång gång. Det var på våren när Anders systerdotter var nyfödd. Nu är hon 10 år gammal och på god väg att växa om mig.

Nu har de rensat minst ett par dagar i veckan sen i slutet av juni och har kanske fått ut en tredjedel av grejerna. Man kan röra sig ganska obehindrat framåt, men man får liksom väja och krumbukta sig lite. Och nej, man kan inte bara gå in och slänga allt heller för det är uppblandat rätt värdefulla elektronikprylar med sånt som bara är skit. Och det krävs ett tränat öga för att se skillnad på det och veta vad som kan vara nåt värde i. Och så kommer hans gamla kompisar dit och pekar på nåt och säger "den får ni inte slänga, den är jättebra att ha" men när de erbjuds köpa den säger de "nej nej, JAG vill inte ha den".

När vi kom tillbaka till farmors trea som ändå är ordentligt möblerad tänkte jag vilken skillnad det är. En ensam person har ju kanske behov av tre rum, fyra om man har någon hobby som tar mycket plats. Oavsett hur mycket möbler och prylar man har så borde en utstädning kunnat ta max en helg. De har kommit kanske en tredjedel på tre månader, och det finns ett hus till fullt med grejer!

De flesta verkar ändå börja dödstäda nån gång vid 65-70 år, det kan ju vara lämpligt för man vet ju aldrig. Mina föräldrar tvingade oss att tömma vinden för två år sen på alla våra gamla grejer, så vi sorterade ut en hel vind på en eftermiddag. Det kan ändå kännas bra att göra det, oavsett om det är 20-30 år för tidigt. För man vet aldrig. Mamma har dessutom fått prylallergi, så hon har rensat ur varenda grej hon samlat på sig genom åren.

Det känns ändå vettigt. Man kanske samlar på sig prylar under en halv livstid, sen inser man att det är för många prylar och börjar rensa. Jag är redan där, men mest för att barnen har nått nivån där de stökar ner fortare än man hinner städa.

Vi avslutade iallafall lördagseftermiddagen med att åka till en garnaffär i Roslags-näsby,  det är ju alltid roligt att besöka en Lys. Det blev ett timslångt besök och det är alltid trevligt att umgås med garnfantaster. Jag fick beslutsångest och köpte bara garn till vantar till slut, samt lite garnprylar som jag ändå tänkt beställa på nätet. 

Bilresan hem blev utdragen med tre timmar, vi hade planerat att rulla in vid 17:00 ungefär, men kom hem vid 20:00. Bilköer vid Södertälje och en extra matpaus. Det var kaos när vi kom hem, oerhört sura miner och tårar till sömns. Och idag är det måndag. Puh.