Nyårskrönika.

Vid förra årsskiftet var jag fortfarande rätt djupt nere i stressträsket. Jag tror, i efterhand, att sjukskrivningen för utmattning eller stress är till för att läka de akuta symptomen. Och när man sen börjar jobba heltid ska man liksom lära sig på nytt att leva ett hållbart liv. Det är inte helt lätt, i mars var jag så nere i skorna att jag sökte nya jobb, grät varje dag och hade ingen lust med någonting. I april fick jag plötsligt en känsla av pepp och att jag faktiskt brydde mig om något på jobbet. Jag kände en mening med saker och ting igen. När de började ringa från jobben jag sökt kände jag nej, jag vill inte alls byta jobb!

Ungefär samtidigt kändes det mer roligt än dränerande att vara med barnen. Missförstå mig inte, kärleken till barnen är ju alltid samma. Men helt plötsligt kunde jag känna en uppskattning av deras närvaro som jag inte kunnat känna på ett tag. Och att den mysiga och roliga delen var större än den dränerande. Sen dog Anders pappa tidigt i juni och lämnade två hus till bristningsgränsen fulla med eletronikdelar. 

I höst har jag kämpat lite med att hålla huvudet över ytan med ungefär 50 procent vab/sjukdom, mycket på jobbet och Anders bortrest varannan helg för att städa och sortera i första huset. Jag gnisslade av en tand i november, det blev lite av ett wake up-call, att min situation denna höst inte alls varit balanserad på något sätt. Samtidigt fick jag tillbaka min matlagningsglädje som jag inte ens känt ett uns av på kanske två år. Det går framåt ändå. 

Nästa år fyller jag 40, om 21 dagar. Är inte riktigt redo för det. När jag skulle fylla 30 kändes det mycket lättare, nu krisar jag visserligen inte men jag känner mig gammal. Som för lite smör på en för tjock skiva bröd, som Bilbo sa. Livet bara rullar på och vi vet inte ens var vi kommer bo om ett år.

Men vi har det bra såklart. Att komma hem till vår stora rymliga lägenhet efter åtta dagar hos svärmor gav ändå känslan av wow, vad jag gillar att va hemma ändå.

Vilken deppig sammanfattning. Jag har ju massa bra saker i mitt liv också. Men året har varit sådär, helt ärligt. Nästa år kan bara bli bättre!

Gott nytt år!

Hur det går...

Snart är det jul och i år är första året på länge som jag faktiskt inte ser fram emot julhelgen. Med sommarens veckor i Norrtälje färskt i minnet har jag lite svårt att känna glädje över x antal dagar i en liten trea där vi eventuellt är isolerade pga sjukdomar och jag är ensam med barn som klättrar på väggarna. Jag vet, det behöver inte bli så, men det kan bli och det räcker för att jag ska känna att julen eventuellt kan ta sig i brasan. Men snart är det över iallafall, tömningen av huset alltså..."

Så skrev jag den 17:onde. Vi kom hit kvällen den 21:a december. Den 23:e vaknade vi upp till en febrig Elvira som inte hade covid-19. Hon har sen dess varit snorig. Igår vaknade vi upp till en svärmor med feber. Sju dagar idag, exakt noll dagar med kusinerna ännu, men idag träffades de utomhus i nån timma. Är sjukt sugen på att åka hem nu, så sugen på att va hemma faktiskt. 

Fotjävlar.

Fick lov att kasta in handduken och åka och köpa skor i lördags.

Lång boring fotstory kommer här: 2000 fick jag problem med hallux valgus på vänsterfoten, men slutade tro att jag hade storlek 36 och sen dess har det aldrig varit ett problem.

Förra hösten fick plötsligt problem igen, och efter en halv vinter av långa coronapromenader och en sommar med snälla sandaler blev det tydligt i höstas att nej, de skorna jag haft ett år (och hade ett par sprillans nya i förrådet av) de skapade ju problemet. Så jag köpte nya skor på skoaffären här i Huskvarna. De var väldigt hallux valgus-vänliga men helt plötsligt vaknade hälsporren till liv på andra foten. Fick hälsporre i samband med alla miljoner promenader med Elvirabebis, och så  försvann den lagom till nästa graviditet.

Nu var det som tusen nålar i min stackars häl, men den onda hallux valgusen hade gått i dvala igen. Så i lördags laddade jag elcykeln och cyklade till intersport och köpte extremt fotriktiga vandringsskor med hela baletten, till och med goretex så nu kanske jag kan göra mig av med mina lekparksskor (extremt fula, vattentäta skor som passar tre av fyra lekparkssäsonger).

Nu ska jag iväg och laga en tand som jag gnisslat sönder på grund av stress. 

Och de som säger att det är roligt att bli äldre, de ljuger mest troligt.

Tvenne kalas och en biograf.

I helgen ska barnen på varsitt kalas, varav ett kalas är båda bjudna för att storasyster i familjen skulle få ha någon att leka med när lillebror har sitt. Egentligen skulle det varit förra helgen men då satte sjukdom stopp för kalaset.

I förrgår var jag på bio. Vi var kanske 10 pers i salongen så det kändes helt okej. Vi såg House of Gucci och den var över förväntan bra. Jag har ett litet bio- och hänggäng där två är barnfria och en lever varannanvecka-liv, och så jag då. Det finns således ofta fler aktiviteter planerade än jag hinner med och jag hänger på när jag kan och orkar. Oftast orkar jag, vi är tre ex-utmattade personer av fyra så förståelsen är stor för när energin går ner i skorna.

Ett bra hänggäng och en lifesaver under dessa år, vänner är bra skit.

Snart är det jul och i år är första året på länge som jag faktiskt inte ser fram emot julhelgen. Med sommarens veckor i Norrtälje färskt i minnet har jag lite svårt att känna glädje över x antal dagar i en liten trea där vi eventuellt är isolerade pga sjukdomar och jag är ensam med barn som klättrar på väggarna. Jag vet, det behöver inte bli så, men det kan bli och det räcker för att jag ska känna att julen eventuellt kan ta sig i brasan. Men snart är det över iallafall, tömningen av huset alltså...

Filmidé.

 Jag är sjuk idag, för 150:onde dagen i rad eller nåt. Jag såg iallafall en rätt värdelös romcom med hon den äldsta från Huset fullt. Iförsig var den inte helt värdelös, det var uppfriskande att tjejen valde sitt liv före killen, och killen steppade upp och anpassade hela situationen kring henne, sånt ser man ju inte så ofta vid "you had me at hello-filmer". Så visst andades den lite modernitet ändå, det gjorde den. Obs, jag såg inte hela denna made for tv-film utan hoppade in efter nån halvtimme.

Men hade det inte varit roligt om man tog ett manus till en dussinfilm av klassisk romcomtyp, och sen ändrade man alla roller till det motsatta könet? Den hade man ju velat se, eller hur?!