Arg.

Kan man adressera det stora stora oket över västvärldens axlar på ett sätt som inte känns futtigt? Nej, troligtvis inte.

Orkar inte kolla nyheterna längre, jag gråter varenda gång de visar bilder på pappor i min ålder som trycker sina händer mot bussfönster för att säga farväl till sina barn på obestämd, eventuellt för evig, tid.

Jag blir så jävla arg också. Arg på att mina barn ska växa upp i ett undantagstillstånd som bara fortsätter. Och vara rädda för krig, på samma sätt som folk som upplevde kalla kriget var rädda för krig. Man vet inte riktigt vad som kommer hända.

Så jävla less på Putin.