Så trött del 2.

Man blev ju inte mindre trött precis av allt jävla skit som pågår... som jag skrivit tidigare är abortmotståndare det allra värsta jag vet tror jag. Så jävla dumt och holier than thou att hålla på med. Allt har redan skrivits om detta, jag vet inte vad mer jag kan tillföra, mer än min ilska.

Något jag avskyr ungefär lika mycket som abortmotståndare är kd-ledaren Ebba Busch. Så igår när hon kom med sitt kontrakt så var det nära att jag självantände. Det var ungefär lika dumt som om Rysslands ledare (skriver inte namnet för att undvika ryska troll i feeden) skulle gå runt med en handskriven papperslapp och försöka få Europas ledare att skriva under på att inte invadera ett fredligt land utan vidare. Man vill bara skrika att det är så jävla kränkande att hon, som företräder ett av två partier som faktiskt vill begränsa kvinnors rätt till abort, står där under valåret och försöker plocka poänger från väljare som ju inte ens läser ingressen i tidningen och tror på henne? 

Säger som barnen sagt sen igår när vi läste den sjätte Kerstinboken: fuck you fiskmåsjävel! (Det var en som sa det i boken)

Hela Ellinor Grimmark-historien kommer tillbaka till mig nu och jag minns när jag mötte henne på strandpromenaden i Jönköping i samma veva och faktiskt fick hejda mig från att stanna henne och börja skrika att hon är en sån jävla idiot (jag var gravid och har nästintill noll impulskontroll över ilska när jag är gravid). Men jag gjorde inte det, utan knöt näven i fickan och gick vidare. Guuuud vad jag avskyr den kristna högern alltså, hatar hatar hatar!

Det var ungefär det jag ville säga idag.

Så trött...

 Jag är så himla irriterad och besviken på min rygg och ännu en sommar med en rygg som begränsande faktor.

För två år sen hade jag en trötthet i ryggen och nacken som startade i samband med långvarig stress. Jag trodde väl först att jag inte var utmattad på riktigt eftersom jag blev begränsad fysiskt mer än psykiskt. Men i efterhand har jag insett att kraschade rakt in i den där väggen både psykiskt och fysiskt, men inte på den nivån att jag låg på hallgolvet och glömde bort vem jag var. Det var ju  på grund av nackproblemen jag blev tvingad att bara stoppa allt. Och sen när jag opererades två gånger på kort tid fattade jag ju att aha det är det HÄR som är att vila?!

Iallafall så kom jag tillbaka mentalt ungefär 10 månader efteråt, det var i juni det hände och i maj var första gången jag kände någon slags pepp på jobbet.

I mars i år hade jag en långvarig öroninflammation igen och i samband med det fick jag galet ont i ryggen igen. Eller inte ont egentligen, men en såndär trötthet så man bara måste lägga sig ner och vila efter en timme stående. Jag hittade en ny sjukgymnast och enligt honom så har jag en buktande disk i bröstryggen, typ förstadium till diskbråck men det är inte givet att det blir ett regelrätt bråck utan "disken kan bukta såhär hela livet". Så sen april har jag haft en hållningsväst dagligen och sovit på rygg, tittat på tv i ryggläge och stretchat på en foamroller i en kvart var tredje timme. Jag har gjort alla rätt i princip men ändå faller den ur och blir dålig igen var och varannan dag. Ofta sover jag mig dålig efter flera bra dagar för min säng kanske är lite för mjuk. Jag får inte vara framåtböjd med överkroppen på två månader om det ska kunna läka ihop. Puh, det är så drygt. Hållningsvästen gav mig sån sjuk träningsvärk i början men nu är jag faktiskt rätt glad över den för den avlastar så bra.

Ännu en sommar med en rygg som begränsar. Men jag mår iallafall bäst i rörelse så det allra bästa är att typ stå och gå i lekparken med barnen. 

Och jag blir så provocerad när jag går på stan och ser alla människor med katastrofalt dålig hållning. Varför ska just min rygg klappa ihop? Jag som faktiskt HAR bra hållning när jag går och står... men inte när jag sitter.

Jag har lagt en sån träningsmatta från Ikea under min bäddmadrass med förhoppning om att en stum säng kommer göra att jag inte sover disken ur sitt läge hela tiden. Än så länge känns det rätt hoppfullt. Och när den här pärsen är över så kommer jag tänka på min hållning jämt och göra såna där rörelseövningar exakt varje dag. Aldrig sitta i timmar och handarbete eller jobba, jag ska bli bäst på att ta hand om den där jävla ryggen. Så känns det. Så trött på att bli äldre alltså.

Känslorna.

Jag hade inte mitt finest moment i söndags. Låt oss säga att mina önskemål för morsdag och planerna för morsdag gick förbi varandra.

Det slutade iallafall med en uppvisning vid middagen, något som barnen inte är helt vana vid. Sist jag var så arg så tårarna sprutade framför barnen var Herman fyra månader, nu är han fyra år.

Kanske är han fortfarande lite skärrad. Igår läste vi tredje boken om Kerstin som handlar om livet och döden. Spoiler alert, någon dör i den, och det hände igår. Kapitlet som vi egentligen skulle sluta läsa vid befann sig Kerstin mitt i stormens öga kan man säga, och Elvira ba "du MÅSTE läsa mer". Så jag läste på om begravningen och grät hela tiden. Herman satte sig upp och liksom stirrade på mig, och undrade nog om jag skulle ha ett morsdag-meltdown igen. Jag fick förklara gång på gång att man kan gråta även man inte känner personen, eller om den ens finns. För att man känner det den känner.

I morse sa Elvira att jag bara gråtit tre gånger. Mmm som hon minns ja. Hon minns ju inte när jag gömde boken Aldrig har jag sett av Lena Sjöberg ett skåp för att jag gråter bara jag tänker på den. Eller alla gånger jag gömt mig bakom köksön för att gråta tårar åt något fint eller sorgligt på tv. Att jag gråter varje gång jag ser Molly Sandén sjunga Husavik på Oscarsgalan. Eller när vi lånade boken Vem dör när barnens farfar dött och jag bara grät och grät när vi läste den. 

Jag vet inte hur mycket sånt här man ska visa för barnen men kanske pytsa ut det i små doser?