Det blev hus.

Det var lite av en pärs att genomlida de senaste dagarna. Har hostat så mycket att jag inte kunnat sova mer än några timmar per natt, vi fotade lägenheten i måndags och kaoset för att få ihop allt. Ja det var tufft. Man lägger ut en nyinköpt badrumsmatta några timmar för tidigt och då kommer ett halvnaket barn och rullar på den så att fluffet blir platt, liksom wtf? Jobba i motvind gånger en miljard. 

Och så tredje visningen på ett hus i söndags som vi redan då visste att ingen annan var intresserad av och som fått ett skambud som drogs tillbaka för några veckor sen. Natten mot måndag låg jag och halvdrömde mellan hostattackerna och fick panik... det finns ju ingen plats för mitt syrum i huset! Tyckte jag. Att det finns matrum, gästrum, källare, stor hall spelade ingen roll, jag våndades så över detta faktum. Jag inredde ju vårt nuvarande gästrum till pysselrum för ett par år sen men då jag delat det med två barn har jag inte kunnat sätta mig utan att typ dra armen över bordet och fösa ner fyra kilo limrester och toarullar. Man behöver ett eget syrum dit ingen annan har tillträde liksom. Jag avskyr dessutom att sy så egentligen borde jag klara mig med eget skrivbord med plats för symaskin.

Men fotograferingen gick toppen, jag gick till vårdcentralen och bad om att få bli sjukskriven ett par extra dagar pga sömnbristen och hostan, och sent igår kväll hade vi vårt möte med säljarna i regi av mastermind-mäklaren. Vi kom med ett maxbud, de kom med ett lägsta nivå-bud och så möttes vi på mitten. Vips så blev vi med hus!

Och i efterhand har det känts hur bra som helst! När man kan tänka på inredning och möbler utan att reservera sig i tanken för "om det blir det huset" utan mer "där ska vi ha det och där vore det fint med en sån". Nu har vi väl de flesta möbler vi behöver men med fyra nya uteplatser kommer vi kanske behöva köpa mer trädgårdsmöbler vad det lider! Det är alltså en balkong, en inglasad veranda med utedel, ett fristående trädäck och en liten veranda längs med huset. Ska vi verkligen bo så? Det känns liksom som att man kommer behöva leta efter varandra hela tiden? 

Lägesrapport.

 Vi är mitt inne i köpa-hus-karusellen och imorgon ska lägenheten fotas. Vi har städat, plockat och stylat i elva dagar dagar... nä inte varje dag men stressen har legat på varje dag. Som en flyttstädning med alla möbler kvar och barn som typ gör som barn gör och smutsar ner allt som man städat och ställt fram. Jag med mitt urkassa immunförsvar har varit sjuk för tredje gången sen mitten av augusti, en hel vecka med feber och efterföljande förkylning, ensam med barnen i 36 h av de värsta dagarna. Kunde inte ens leverera mitt skolpliktiga barn till skolan.

Imorgonkväll ska jag inte göra något vettigt över huvud taget, jag är verkligen trött som en urvriden disktrasa.

När man minns och förstår sina barn.

När jag var liten hade jag så svårt att göra av med pengar. Jag har ju vuxit upp i en rätt ekonomisk familj som absolut är bjussig men den bakomliggande känslan har alltid varit att göra av med pengar = dåligt, spara = bra.

Om jag någon gång fick pengar i julklapp handlade det kanske om ett par hundralappar, och om jag då skulle köpa något för dem fanns det troligtvis inga fler hundralappar att handla för på minst ett år. Jag hade månadspeng enligt min ålderx10 när jag var 8-9 år och den skulle räcka till godis, tidningar och allt man ville spara till, dvs den var oftast slut.

Varje gång jag handlade något fick jag sån oerhörd buyers remorse och grät mig till sömns, men dagen efter var jag glad för den nya leksaken.

Elvira har sparat till en ipad sen i januari, vi har sålt på loppis, sparat födelsedagspengar och nä hon behöver inte betala sitt eget godis. Hon har inte köpt en enda sak på hela året. Men för några veckor sen såg hon en leksak som hon verkligen ville ha och har gått och pratat om den många gånger sen dess. Jag tyckte absolut hon kunde köpa den för sina pengar, hon har ju inte köpt något på månader. Så igår var hon och farmor på affären efter att vi köpt halva Ikeas växtutbud inför fotografering av lägenheten. Hon köpte det hon ville ha och kom hem, och grät. Hela kvällen, nu på morgonen. Trots att hon har massor av pengar kvar, fina leksaker att sälja på loppis och veckopengar som trillar in som man inte behöver röra. Hon har så mycket pengar kvar och ändå känner hon så. Starka känslor som man måste lära sig hantera.

Och det är ju som Anders sa, det är värdelöst att spara pengar när man är barn. Man kanske kan spara ihop en bra summa pengar, men sen får man sitt första jobb och kan lägga undan samma summa på en månad. Värdelöst.  

Long live the Queen!

 Jag hyser en stor respekt över folk som orkar jobba på samma arbetsplats under en lång period. Jag får nästan lite svindel när jag tänker på att en person kan ha haft samma jobb varenda dag i de 40 år jag levat. Att alla dagar jag levt, har denna person gått runt på samma kvadrat. Sjukt. Så då känns det ännu märkligare när någon har haft samma jobb sen före min pappa föddes. Varje dag i hans 65-åriga liv har denna person haft det här jobbet. Det är ju inte så många som har ett jobb i 65 år för det första, de flesta brukar ju stanna mellan 40-45 år. Så stor respekt till drottning Elisabeth II för väl utförd tjänst. Min inneboende anglofil gråter lite idag.

Saker man aldrig vill byta (så länge man är nöjd med det man har)

Tandläkare

Frisör

Barnens förskola

Man (eller fru)

Bank

Mäklare

Mäklare la jag till nu. Efter att ha träffat mäklaren som ba "jag skickar lite priser och annan information så får ni fundera i helgen och återkomma nästa vecka om ni vill gå vidare med mig som mäklare".

Ba va? Vi har kontaktat dig för att du ringde oss fyra år efter vi köpte lägenhet via dig, bara för att berätta att du startat eget och att vi gärna fick ha dig i åtanke om vi säljer nån gång. Det räcker för mig, nu är vi här och vi byter inte. Mäklare are for life.