När jag var liten hade jag så svårt att göra av med pengar. Jag har ju vuxit upp i en rätt ekonomisk familj som absolut är bjussig men den bakomliggande känslan har alltid varit att göra av med pengar = dåligt, spara = bra.
Om jag någon gång fick pengar i julklapp handlade det kanske om ett par hundralappar, och om jag då skulle köpa något för dem fanns det troligtvis inga fler hundralappar att handla för på minst ett år. Jag hade månadspeng enligt min ålderx10 när jag var 8-9 år och den skulle räcka till godis, tidningar och allt man ville spara till, dvs den var oftast slut.
Varje gång jag handlade något fick jag sån oerhörd buyers remorse och grät mig till sömns, men dagen efter var jag glad för den nya leksaken.
Elvira har sparat till en ipad sen i januari, vi har sålt på loppis, sparat födelsedagspengar och nä hon behöver inte betala sitt eget godis. Hon har inte köpt en enda sak på hela året. Men för några veckor sen såg hon en leksak som hon verkligen ville ha och har gått och pratat om den många gånger sen dess. Jag tyckte absolut hon kunde köpa den för sina pengar, hon har ju inte köpt något på månader. Så igår var hon och farmor på affären efter att vi köpt halva Ikeas växtutbud inför fotografering av lägenheten. Hon köpte det hon ville ha och kom hem, och grät. Hela kvällen, nu på morgonen. Trots att hon har massor av pengar kvar, fina leksaker att sälja på loppis och veckopengar som trillar in som man inte behöver röra. Hon har så mycket pengar kvar och ändå känner hon så. Starka känslor som man måste lära sig hantera.
Och det är ju som Anders sa, det är värdelöst att spara pengar när man är barn. Man kanske kan spara ihop en bra summa pengar, men sen får man sitt första jobb och kan lägga undan samma summa på en månad. Värdelöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar