Vem är jag?

Jag vet inte var det började eller hur det var under tiden men just nu tror instagrams algoritmer att mina största intressen är att titta på jättesjuka barn, barn med sällsynta missbildningar och Polly pockets från 90-talet. 

Jag har även börjat söka andra jobb. Problemet med jobben jag söker är att det inte är exakt vad jag håller på med nu, och då blir det ofta någon annan som får jobbet. Men nu har jag iallafall bakvägen fått reda på att det finns ganska goda chanser och helt plötsligt känns det både spännande och identitetskrisigt. Vem är jag på en annan arbetsplats? Jag ska nog inte använda instagram som referens iallafall.

Ett tidsdokument från vintern 2009.

Den här dikten skrev jag för 13 år sen och kom att tänka på den idag. Skriver man inte för få dikter nuförtiden? När jag läste den kände jag verkligen vintern 2009 i hela min kropp, det är som att man minns alla dessa rubriker från allt scrollande mellan föreläsningarna. Lite som att öppna en tidskapsel. Så nu öppnar jag den för evigt här i bloggen, för framtiden. 

Jag läser förstrött i Aftonbladets nätupplaga

För att min dagliga nyhetstörst behaga
det är en vana jag håller trogen
att läsa nyheter är att vara "mogen"
och att orättvisor kunna beklaga

Men jag ser rubriker om kungabröllop
Om Saabs chefer som säger nu är det stopp
Om hur man bäst får en bikinikropp
Att någon ska åka sitt första vasalopp

Vem av dessa män är den rätta för rosing?
hur man trots finanskrisen kan tjäna kosing
hur stockholms näringsliv får ett uppsving
När viktoria äktar daniel westling

här finns jobben, 7000 arbetstillfällen
det gäller bara att flytta till rätt ställen
stort prisras på resor till fjällen
så farligt är det att gå ensam om kvällen

Så mycket tjänar din chef - län för län
Har du en bitch som bästa vän
Så blir du gravid, bästa tipsen
Hur du blir smal men behåller chipsen

Kristian Luuk ska ta över på spåret
Så tämjer du det statiska vinterhåret
Kändisar från förr, vad gör de nu
Så bedrar du enklast din fru

Baka dinkelsemlor - smalaste bullen
eldsvåda startade i kastrullen
Så smugglar du sprit och cigg genom tullen
Åttabarnsmammans första bilder på kullen

Varje dag inser jag sakta
att jag fyller mitt huvud med värdelös fakta
Men om det fanns en kvot och hjärnan kunde bli full
skulle jag nog inte ens för den sakens skull
sluta läsa om skvaller och mord
varenda artikel, vartenda ord

Jag har funderat på att bli plusmedlem
Men det kostar ju 19 kronor i månaden!
Så jag snor girigt min beskärda del av ryktesspridningen
för aldrig att jag skulle köpa papperstidningen!

En tankeövning.

Tänk dig att du och en massa andra svenskar flyttar till ett land för att det är bättre levnadsvillkor där än i Sverige. Kanske är det till och med krig i Sverige, vad vet jag? Ni etablerar er fint men det är stora kulturkrockar och en del missnöje mot "de lata svenskarna" som mest fikar. Och sedan bestämmer det landet att det är slut med fika på café. Man får sitta där och prata men fika, absolut inte. Kaffe kan man dricka hemma. Man får sitta i lokalen och prata men inte äta nåt. På sikt ska kaffet förbjudas helt, den här lagen om förbud mot fika på café är ett steg på vägen mot totalförbud.

Det låter helt galet i en svenska öron, eller hur? Det är såhär jag uppfattar att alla män från Mellanöstern som kontaktar oss om regler kring vattenpiprökning känner. När de får reda på de snäva reglerna kring hur ett rökrum ska va utformat, och att man inte får äta och dricka där inne. Och att det är förbjudet att sitta på uteserveringen och röka. En sån stor del av deras kultur som bara förbjöds över en natt. Som en kille sa: 

men va!?!?! Vet du hur många människor som kom från Mellanöstern till Sverige 2015? Det här går inte?! Det är en del av vår kultur!

Ja, så är det.

Att ta kampen mot surgubbar.

Man hör ju ofta att det här att störa sig på den yngre generationen, tycka de är ohyfsade och oförskämda, det gjorde redan de gamla grekerna. Men jag stör mig sällan på ungdomarna, tycker de är fulla av driv trots att de lever i en tid då det är svårt med i princip allt. Och ändå lyckas de vara sådär hoppfulla som bara ungdomar kan vara. Men vår föräldrageneration alltså, HERREGUD vad jag stör mig på boomers. De måste vara den värsta årskull som någonsin blivit gammal. Fy faen alltså... självgoda gubbar som tycker att världen är skyldiga dem allt, misunsamma tanter som pikar folk på Facebook och minsann ska alla veta sin plats, det vore ju fruktansvärt om alla inte led som de får göra liksom.

Vår brf är ett riktigt boomer-som-lämnar-villan-ställe och jag älskar vår lägenhet men räknar dagarna till vi slipper vissa grannar.

Mitt boomerhat har också lite att göra med mitt jobb, jag hanterar en ganska stor mängd klagomål och annat från medborgare, och INGEN annan grupp är så bestämda i tonen med vad mitt jobb minsann går ut på och här kommer jag och befaller dig att lösa saker som du inte har lagstöd för eller ens jobbar med!

Ibland får jag nog och unleashar the wrath of Karin. Förra sommaren var jag och Herman i centrum och handlade. Vi var på jysk och köpte några kuddar som vi hade i en normalstor papperspåse. På Willys ställde jag ner den påsen på golvet bredvid vågen för att låta Herman väga våra grönsaker. På intet sätt tog vi lång tid på oss utan normallång tid för en vanlig människa som väger flera grönsaker i taget. Det var dessutom luftigt med besökare, eftermiddag i juli liksom, ingen stress. Då kommer en sur jävla gubbstrutt och börjar köra på min påse som välter och säger "ska ni stå där länge eller?" Det fanns plats att passera på flera ställen, men han skulle liksom gå precis över oss. "Du kan ge FAN i att köra på våra saker!" Fräste jag surt och gick vidare när vi var klara. Sen blev jag så förbannad och tänkte att jag har inte argat mig klar. Så jag tog sikte på nästa ställe där det var trångt där gubbfan skulle passera och ställde mig, Herman och vår halvstora kuddpåse där. Låtsades ta en grönsakslektion med fyraåringen, liksom pratade om alla grönsaker, färger, frågade om han smakat osv. Sen gick vi vidare till brödet, köttet, mjölken, torrvarorna. Ställde mig där det var som trängst i där jag anade att han behövde passera. Minst fyra gånger var vi i vägen för den jäveln och såg honom vända mitt i gången och typ ta omvägar runt hyllorna för att slippa konfrontera en potentiellt skitarg 39-åring.

Moget? Njae. Men jag bråkade med ett barn på ett barns nivå, vilket i konflikthantering inte är att föredra men jag är ju bara människa. Och ärligt talat, vad det var befriande!