Man hör ju ofta att det här att störa sig på den yngre generationen, tycka de är ohyfsade och oförskämda, det gjorde redan de gamla grekerna. Men jag stör mig sällan på ungdomarna, tycker de är fulla av driv trots att de lever i en tid då det är svårt med i princip allt. Och ändå lyckas de vara sådär hoppfulla som bara ungdomar kan vara. Men vår föräldrageneration alltså, HERREGUD vad jag stör mig på boomers. De måste vara den värsta årskull som någonsin blivit gammal. Fy faen alltså... självgoda gubbar som tycker att världen är skyldiga dem allt, misunsamma tanter som pikar folk på Facebook och minsann ska alla veta sin plats, det vore ju fruktansvärt om alla inte led som de får göra liksom.
Vår brf är ett riktigt boomer-som-lämnar-villan-ställe och jag älskar vår lägenhet men räknar dagarna till vi slipper vissa grannar.
Mitt boomerhat har också lite att göra med mitt jobb, jag hanterar en ganska stor mängd klagomål och annat från medborgare, och INGEN annan grupp är så bestämda i tonen med vad mitt jobb minsann går ut på och här kommer jag och befaller dig att lösa saker som du inte har lagstöd för eller ens jobbar med!
Ibland får jag nog och unleashar the wrath of Karin. Förra sommaren var jag och Herman i centrum och handlade. Vi var på jysk och köpte några kuddar som vi hade i en normalstor papperspåse. På Willys ställde jag ner den påsen på golvet bredvid vågen för att låta Herman väga våra grönsaker. På intet sätt tog vi lång tid på oss utan normallång tid för en vanlig människa som väger flera grönsaker i taget. Det var dessutom luftigt med besökare, eftermiddag i juli liksom, ingen stress. Då kommer en sur jävla gubbstrutt och börjar köra på min påse som välter och säger "ska ni stå där länge eller?" Det fanns plats att passera på flera ställen, men han skulle liksom gå precis över oss. "Du kan ge FAN i att köra på våra saker!" Fräste jag surt och gick vidare när vi var klara. Sen blev jag så förbannad och tänkte att jag har inte argat mig klar. Så jag tog sikte på nästa ställe där det var trångt där gubbfan skulle passera och ställde mig, Herman och vår halvstora kuddpåse där. Låtsades ta en grönsakslektion med fyraåringen, liksom pratade om alla grönsaker, färger, frågade om han smakat osv. Sen gick vi vidare till brödet, köttet, mjölken, torrvarorna. Ställde mig där det var som trängst i där jag anade att han behövde passera. Minst fyra gånger var vi i vägen för den jäveln och såg honom vända mitt i gången och typ ta omvägar runt hyllorna för att slippa konfrontera en potentiellt skitarg 39-åring.
Moget? Njae. Men jag bråkade med ett barn på ett barns nivå, vilket i konflikthantering inte är att föredra men jag är ju bara människa. Och ärligt talat, vad det var befriande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar