Allt bara tar slut hela tiden.

 Min chef meddelade idag att hon sagt upp sig. Trots att jag letar andra jobb rätt aktivt kändes det väldigt tudelat... hon har varit så bra för oss. Det är svårt att hitta en bättre chef för den typ av jobb vi har, och då hade hon ändå ingen chefserfarenhet när hon började. En oslipad diamant som blev limmet vi alla behövde. Och jag hade på något vis velat lämna avdelningen och veta att den finns kvar som den är. Nu känns det som slutet på en era och nästa kan omöjligt bli lika bra. Dessutom har en av mina två närmaste kollegor redan sagt upp sig så de bra personerna försvinner snabbt och jag känner ännu starkare att jag måste bli en av dem.

"The people you work with are people you were just thrown together with. I mean, you don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you have in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet for eight hours a day. And so, when you find someone you have a connection with. And, yeah, Dawn was a ray of sunshine in my life, and it meant a lot."

Tim, The office

Avundsjukan.

 Jag lyssnade på bäst-podden Dumma människor igår och de tog upp varför man känner sig missunsam och lite annat. Jag har tänkt mycket på det på senare tid, att de som mår dåligt av sociala medier, jag förstår det inte riktigt. Vad är det man mår dåligt av och varför då? Sen gick jag in på LinkedIn en dag och ba guuuuud vad värdelös jag är som har ett sånt tråkigt gammalt jobb när alla andra gör såna coola saker. Och då förstod jag att jag värderar andra saker men känner exakt samma känslor.

På samma sätt har jag i mitt huvud varit lite anti såna där huskonton på instagram och alla som tjatar om allt de odlar hela tiden. (Men enligt podden är man bara en dålig människa om man agerar på sina känslor, att känna missunnsamhet betyder ingenting om man inte agerar på det)

Men nu när jag har köpt hus har jag redan planerat alla grönsaker och frukter vi ska bli självförsörjande på delar av året. Ba åhh man kanske skulle ha ett huskonto på Instagram ändå. (Nej det kommer jag inte)

Och sen jag började förstå mina egna känslor för LinkedIn försvann känslan delvis. Jag valde ju bort att flytta till stockholmsregionen där alla jag känner med coola jobb bor, och valde att stanna här. Det finns helt okej jobb här med, och LinkedIn besöker jag endast om jag måste. 

Glömsk.

 Jag är så oerhört glömsk just nu. Jag kan komma på en bra idé och skriva ner den, glömma bort att jag skrivit ner den och sen komma på den igen en månad senare som att det var första gången jag tänkte på det. Vi har den eviga diskussionen hemma om Anders verkligen har berättat en sak för mig eller om det är han som glömt bort att han faktiskt inte berättat för mig... vem som har rätt låter jag vara osagt för det går nog båda vägarna, men glömsk är jag.

Samtidigt försökte jag jobba idag, hemma med familjen hemma eftersom det är lov. De höll på att packa inför att åka till badhuset och som jag tidigare berättat har vi typ flyttat hälften av allt vi äger i hela huset senaste månaderna, samt packat ca 25 flyttkartonger.

-Var är hänglåsen? frågade Anders.

-I en av platslådorna i badrummet, svarade jag.

-Var är alla mina hårborstar? frågade elvira. 

-Din enhörningsborste ligger på golvet i klädkammaren där du la den sist du var där, svarade jag.

-Var är Hermans sparbössa? frågade Anders.

-I det högra blå skåpet längst ner till vänster! svarade jag.

Frågan är om jag är glömsk, eller om min hjärna bara är helt fullproppad av den här typen av information?

12 år.

Vi firade 12 år i dagarna. Sen vi träffades kan tilläggas eftersom vi inte kunnat enas om det datum vi blev ihop. Och att den ena av oss ansåg att vi var ihop långt tidigare än den andra, inga namn nämnda. 12 år är en lång tid. 12 år innan vi träffades var jag 16 år, och tiden mellan 16 år och 28 år känns väl lika lång som tiden mellan 28 år och 40 år ungefär.

Och tiden mellan visningen i söndags och när vi eventuellt skriver kontrakt idag eller imorgon känns också som 12 år. Vet inte hur mycket den fluffiga badrumsmattans otrampade uppenbarelse bidrog till att vi fick ett bud, men det har varit många kämpiga dagar av piffande senaste tiden. Dels på grund av det rådande läget, att sälja på en stendöd marknad! Jag kan bli så avundsjuk på folk som har det fint hemma, vår förra granne tex. Hon bodde själv, var väl 50 plus och utan barn och husdjur. Jag var inne i hennes lägenhet i samband med radonmätningen av alla lägenheter, och då tog hon emot i dörren en vanlig vardag och jag lovar att en fotograf hade kunnat klampa rakt in och annonsfotat hennes lägenhet, efter hon flyttat på nån penna som kanske låg i vägen eller nåt. Men samtidigt hade jag ju aldrig velat va utan det som stökar ner här hemma såklart.

Tar gärna 48 år till av den här tvåsamheten och hoppas att vi aldrig mer ska sälja en bostad, åtminstone inte förrän barnen är vuxna och kanske har halvvuxna söner och döttrar som kan hjälpa oss flytta!