Vi firade 12 år i dagarna. Sen vi träffades kan tilläggas eftersom vi inte kunnat enas om det datum vi blev ihop. Och att den ena av oss ansåg att vi var ihop långt tidigare än den andra, inga namn nämnda. 12 år är en lång tid. 12 år innan vi träffades var jag 16 år, och tiden mellan 16 år och 28 år känns väl lika lång som tiden mellan 28 år och 40 år ungefär.
Och tiden mellan visningen i söndags och när vi eventuellt skriver kontrakt idag eller imorgon känns också som 12 år. Vet inte hur mycket den fluffiga badrumsmattans otrampade uppenbarelse bidrog till att vi fick ett bud, men det har varit många kämpiga dagar av piffande senaste tiden. Dels på grund av det rådande läget, att sälja på en stendöd marknad! Jag kan bli så avundsjuk på folk som har det fint hemma, vår förra granne tex. Hon bodde själv, var väl 50 plus och utan barn och husdjur. Jag var inne i hennes lägenhet i samband med radonmätningen av alla lägenheter, och då tog hon emot i dörren en vanlig vardag och jag lovar att en fotograf hade kunnat klampa rakt in och annonsfotat hennes lägenhet, efter hon flyttat på nån penna som kanske låg i vägen eller nåt. Men samtidigt hade jag ju aldrig velat va utan det som stökar ner här hemma såklart.
Tar gärna 48 år till av den här tvåsamheten och hoppas att vi aldrig mer ska sälja en bostad, åtminstone inte förrän barnen är vuxna och kanske har halvvuxna söner och döttrar som kan hjälpa oss flytta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar