En lögn och ett evighetsbus.

 Barnen trilskades vid nattningen och ville inte gå och sova. Anders drog igång ett vuxet "man måste lägga sig VARJE dag, så det duger inte att tjata om att få vara uppe varje dag... jag vill inte heller gå och lägga mig men jag måste det jag med sen".

"Baaaaaahahaha" skrattade jag för om det finns nån som tjuvlurar närhelst det finns möjlighet så är det han. Aldrig någonsin har han tackat nej till att få sova om möjlighet ges.

Idag återfanns bustutan som är en kvarleva från den bobbycar som Herman lekte sönder tutan med. Det är liksom den vits tutan innanför den röda tutan som lever kvar, medan övriga tutan gick sönder rätt omgående (och ingen var gladare än vi). Bustutan är iallafall en evighetslek här hemma som går ut på att man gömmer den i nåns sko, eller under huvudkudden. Den är fantastiskt lätt-tutad och hörs över hela huset när någon försöker ta på sig sin sko i hallen. Så himla roligt varje gång.  Vilken lycka att den återfanns precis innan min bror med familj kommer på besök. 

Filmidé.

 Jag tittar på Game of thrones just nu. Har velat se om serien ett tag då jag sträcksåg den under en sjukvecka våren 2019 och stickade mycket samtidigt så att jag missade en del.  Jag har dragit ut lite på det denna gång, för att jag inte har så mycket tid över och för att det nya Zeldaspelet har ätit upp största delen av min redan begränsade tv-tid. Jag försökte läsa första boken i vintras men insåg att jag orkade läsa max en sida per kväll innan jag tappade telefonen i ansiktet av trötthet och varje bok är liksom en miljard sidor. Och dessutom följer serien böckerna exakt, iallafall de kapitel motsvarande seriens första avsnitt som i princip var identiska med innehållet och som är de enda jag hann läsa. Då kan jag ju lika gärna se serien igen tänkte jag, och så gjorde jag det. Jag gör såhär för att jag behöver det. Jag läste förra veckan om att man gärna ser om serier eller filmer för att det är ångestdämpande. Jag lider inte av särskilt mycket ångest men jag förstår principen, det är tryggt och lätt att titta på något man redan sett en gång. Stressfritt.

Iallafall så fick jag en super filmidé. Hade det inte varit intressant att göra en film med tex en karismatisk småväxt person som Peter Dinklage, där han spelar en helt vanlig roll utan att hans längd nämns? Alltså typ en Hugh Grant-roll fast han då? Jag hade tyckt att det vore så uppfriskande. 

För övrigt såg jag att han ska spela en roll i den nya Hunger games-filmen som kommer snart och vad jag minns från boken nämns aldrig att den personen skulle vara småväxt. Eller så gör det det, jag kan ju ha glömt. Boken var rätt bra för övrigt, minus uppläsaren som jag verkligen inte gillade och för att huvudpersonen hette Corolianus och det öronen grät varje gång jag behövde lyssna till namnet. Men förutom det gillade jag den.

Kanske är det för att Tyrion får utstå så mycket skämt om sin kortväxthet jag söker den här upprättelsen åt honom? Och för att han är så charmig.

Konsten att vila.

 Båda barnen var förkylda förra veckan så jag vabbade tre dagar. I torsdags var det min tur att åka dit. Vet inte om det var samma virus eller nåt jag plockat upp nån annanstans men i torsdags var jag typ död. Vi skulle bara åka förbi ikea, jula och willys och vid sista anhalt var jag så trött, hade ont i exakt hela kroppen. Jobbade hemma i fredags och sen dess har jag vilat. Jäklar var effektivt det är att vila när man är sjuk. Jag börjar förstå varför jag sällan var sjuk längre än en vecka bk och alltid minst tre veckor pk. Kollade igenom min Google photos minnen från tidigare år idag, och på flera av de bilderna minns jag att jag hade min årliga juniförkylning som kommer som ett sommartecken nån gång mellan hägg och syrén. På varje bild eller film är jag ute i nån lekpark med tung andning och förkyld röst. (Ja inte så att jag brukar prata in i kameran men man pratar ju med barnen när man filmar). Och blev jag nånsin frisk? Nä, typ inte. Mina höstförkylningar har vissa år legat latenta och poppat upp en gång i månaden. Vila är alltså grejen. Och kanske inte sova med sjuka barn. Men vem är jag att säga nej när två sjuka barn står med gråten i halsen och ber om att få sova i vår säng och att pappa kan sova nån annanstans? Nä just det, jag har kastat ut många föräldraprinciper under åren. Men att låta ett ledset barn somna själv i sin egen säng, den tummar jag inte på. Och sjuka barn vill alltid ha sin mamma, likt sjuka vuxna också kanske innerst inne önskar det.

Mammor är bäst. Och friska mammor är ju snäppet bättre.

Tvätta munnen med tvål.

 Anders sa orden "svettig gubbpung" i bilen igår och man kan ju nästan känna hur tiden stannar till efter något sådant och båda barnen skapar ett core memory i realtid. Jag försökte rädda situationen genom att säga att pappa nog behöver tvätta munnen med tvål.

"Så brukar min fröken Lisa säga" sa Herman och jag funderade några sekunder på varför hans ljuva fröken Lisa, runt 60 år, feminist från Umeå skulle använda orden svettig gubbpung på förskolan. Sen fattade jag att han nog menade tvätta munnen med tvål. Mer logiskt, helt klart.

Det bästa med huset.

Nu har vi bott här i två månader och utan inbördes ordning kommer här det bästa med huset:

Trädgården. Ja men det säger sig självt att ha en trädgård är bättre än att inte ha. Men just denna är så full av fruktträd, blommor, växtlighet... vi upptäcker nya blommor varje dag just nu. De som ägde huset innan de vi köpte av var riktiga trädgårdsfanatiker och det märks. Ett riktigt hummelparadis.

Fastighetsnära insamling. I vår kommun har det funnits FNI i rätt många år, men i vår förra förening hade vi inte plats med så många tunnor utan fick vackert knata 500 meter till Preem för att källsortera.  Nu kan vi källsortera allt på tomten, till och med trädgårdsavfall. Sjukt praktiskt.

Egna rum till barnen. Det är lyx. De har både blivit bättre vänner och mer ansvarstagande av att ha egna rum.

Uterummet. Denna oas mittemellan ute och inne. Bastuvarmt på soliga dagar men öppningsbart åt alla håll utom neråt. Perfekt att ha som växthus, men också som kalasrum, matrum vid många gäster eller torkrum. Vi ställde vårt stora matsalsbord där så det är även ett projektrum kan man säga.

Grannskapet. Det dignar av trevligt folk på gatan och majoriteten har barn som är i vår ålder eller yngre. Det är typ gatuhäng varje fredag eftermiddag och eftersom gatan är en återvändsgränd passerar ingen obehörig genom. Småflickorna längre ner som är knappt tre brukar cykla ikapp ända fram till vårt hus som är vid infarten. Känns lite som när vi växte upp, när barn lekte på gatan och bilarna körde i 5 km i timmen förbi.

Sen har det varit lite småfix såklart, det är ett gammalt hus och det märks. Men är så glad för huset.