Båda barnen var förkylda förra veckan så jag vabbade tre dagar. I torsdags var det min tur att åka dit. Vet inte om det var samma virus eller nåt jag plockat upp nån annanstans men i torsdags var jag typ död. Vi skulle bara åka förbi ikea, jula och willys och vid sista anhalt var jag så trött, hade ont i exakt hela kroppen. Jobbade hemma i fredags och sen dess har jag vilat. Jäklar var effektivt det är att vila när man är sjuk. Jag börjar förstå varför jag sällan var sjuk längre än en vecka bk och alltid minst tre veckor pk. Kollade igenom min Google photos minnen från tidigare år idag, och på flera av de bilderna minns jag att jag hade min årliga juniförkylning som kommer som ett sommartecken nån gång mellan hägg och syrén. På varje bild eller film är jag ute i nån lekpark med tung andning och förkyld röst. (Ja inte så att jag brukar prata in i kameran men man pratar ju med barnen när man filmar). Och blev jag nånsin frisk? Nä, typ inte. Mina höstförkylningar har vissa år legat latenta och poppat upp en gång i månaden. Vila är alltså grejen. Och kanske inte sova med sjuka barn. Men vem är jag att säga nej när två sjuka barn står med gråten i halsen och ber om att få sova i vår säng och att pappa kan sova nån annanstans? Nä just det, jag har kastat ut många föräldraprinciper under åren. Men att låta ett ledset barn somna själv i sin egen säng, den tummar jag inte på. Och sjuka barn vill alltid ha sin mamma, likt sjuka vuxna också kanske innerst inne önskar det.
Mammor är bäst. Och friska mammor är ju snäppet bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar