Att dalta med kräsna barn.

 Min mamma och pappa är uppfostrade under de förhållanden som rådde på 60- och 70-talet vilket jag tolkar var lite "ät och var glad, och helst tacksam också". Denna mentalitet växte jag också upp i. Som kräset barn som varken gillade nån sås eller nåt starkt var det rätt jobbigt. Vid 19 smakade jag min första oliv, wow vad gott tänkte jag, sen åt jag i princip allt, men jag gillar inte all mat för det. En maträtt jag aldrig kommer gilla av princip är krämig fiskgratäng. Varför då? Jo för att jag tvingades äta kall fiskgratäng när jag var fem år. Satt och hulkade och och hade kväljningar men jag skulle inte få kinderägget som väntade på mig om jag inte åt. Men jag klarade det inte och då fick min  mamma som var höggravid och skitless på sina tre barn under åtta år ett rage fit, tog mitt kinderägg och stampade sönder det.

Spola fram till i sommar när vi skulle ha det lite festligt hos mormor och morfar (alltså mina föräldrar) och alla barn skulle få läsk. Det är bara det att Elvira har väldigt svårt för bubblor och gillar bara en sorts Mer. Vi frågade pappa om Anders kunde få låna elcykel och cykla och köpa den förbaskade läsken som vi ju letat efter fler än en gång i olika butiker. Men om alla ska få det festligt, ska hon va utan då? Och alla vuxna hade druckit vin. Han sa att han kunde göra det själv men vi såg att här hölls det igen ordentligt om vad han egentligen tyckte om det hela. Pjåsk förmodligen.

Men då vill man ju liksom säga att jag vet inte om vi gör rätt heller. Men jag vet också ett barn som inte kommer hata maträtter av ren princip. Men jag sa nåt i stil med att jag vet att vi är pjåskiga men vi har bara två barn och kan göra det för det kostar oss väldigt lite i slutändan. 

Hon har ett sjukt bra luktsinne, det som vi i min bransch kallar "en på miljonen-näsa". Hon kände igen folks lukt på kläder hon ärvde när hon var tre år, visste var de kom ifrån utan att ens veta. Hon säger "idag luktar det söndag ute" en dag i juli. "Varför då" undrar vi? Jo för det är färre avgaser som luktar och på sommaren är det ju färre pendlare. Och bra luktsinne korrellerar nog ofta med en svårighet att uppskatta all mat, så mycket av smaken består ju av lukt. Dessutom kontrar hon när vuxna försöker truga i henne tex lingonsylt med "men farmor, vuxna ska inte försöka tvinga barn att äta socker!"

En till som var kräsen var Martin. Och han jobbar idag som kock och är en riktig finsmakar-foodie. Det brukar lösa sig. Inte för alla kanske, men för de flesta. Och löser det sig inte så kan man leva på sushi och blodpudding utan lingonsylt också. Och gärna utan traumatiska matminnen som lever kvar när man är 41.

Ett fluff till familjen.

 För hundra år sen hade jag en hamster som hette Mozart. Han levde skitlänge, 3,5 år typ. När han väl dog var jag rätt less på honom. Två gånger rymde han in under garderoben och gjorde sig hemmastadd bakom sockeln. Han fick springa ute på somrarna under noga kontroll av mig. Han följde med till stugan. Jag trodde han hade ett bra hamsterliv. Några år senare skaffade jag en dvärghamster som hette Russin. Jag köpte allt själv till honom för surt förvärvade sommarjobbspengar. Han var inte så nöjd, bet hela tiden och buren var MINIMAL. Enda jag hade råd med och att den ens fick säljas som hamsterbur är fasen ett under. Men tiderna var annorlunda då.

Efter att ha läst på om hamstrar en del inför inköp av ny hamster till Elvira visade det sig att både Mozart och Russin måste ha varit traumatiserade till max. De fick inte leva sina naturliga hamsterliv och Russins liv blev sorgligt kort då han spontandog en natt när han bara var månader gammal. Jag har tre dåliga samveten i mitt liv som gnager, Russin är ett av dem. Kände mig som världens värsta djurplågare. Mozart mådde nog ganska bra ändå, vad vet jag. Eller så blev han gammal av rena förskräckelsen.

Spola fram till i sommar då vi åkte runt på burköparrunda och sen kollade Youtube. Buren vi köpte var mycket större än minsta rekommenderade storlek, men kanske på gränsen ändå. Men "man kan börja med den för det är lättare att tämja dem i en liten bur" enligt personalen. Vi gjorde i ordning allting i buren och köpte hamstern dagen efter vi kommit från vår resa genom landet. Men enligt Youtube ska hamstern ha minst ett litet eget rum, med massor av leksaker och intressanta föremål. Mitt samvete började gnaga igen. Buren kändes pytteliten i jämförelse med vad hamstern skulle velat ha, om hon fick välja. Men så tog vi hem lilla Fluffis och hon är inte handtam än men gillar sitt hus iallafall då hon gärna sover där och proppar ingången full med rivet papper och spån. Men så började hon bita i gallret efter en vecka och vi åkte till Ikea för att köpa den största plastlåda de har, för att kunna bygga ett extra land till henne. Och för att ha nånstans att va när vi städade hennes bur.

Hon är så söt, och mitt hjärta som är för evigt öppet och mottagligt för allt gulligt här i världen sen jag födde barnen kan inte riktigt sluta oroas. Mår hon bra? Får hon allt hon behöver? Ska hon någonsin bli tam?